"Mi mam" - Karin Ahnve

Den här boken är fortsättningen på boken Stjärnhimmel om livet med med ett gåtfullt barn som jag bloggat om tidigare.

Jag läste boken i ett svep och blev mycket berörd av det jag läste, egentligen precis som med första boken, fast ännu mer nu, känns det. Speciellt samtalen med Erika och Leif i slutet på boken tyckte jag var oerhört bra och jag känner igen mycket ifrån mitt eget sätt att jobba. Det är väldigt berikande och sätter ord på saker som jag känt men haft svårt för att uttrycka. Jag känner mig tacksam för att Karin gjort det på ett sådant rikt och fint sätt. Det märks i hur hon skriver att skrivandet är ett sätt att reflektera över den dagliga verkligheten som är ömsom toppen och ömsom botten och att allt vad som ryms emellan. Åter igen känner jag djup respekt för en sådan mamma som bjuder på sig själv gentemot sitt barn men genom sin bok också emot sina läsare på ett befriande ärligt sätt. Sanningen befriar och skapar utrymme för sig själv och andra. Just detta känns så värdefullt.

På ett ställe skriver hon om en myndighetskontakt som bortom all förväntan betydde mycket för henne: "Den här mannen såg i mig inte enbart en vuxen kvinna, mor till ett utvecklingsstört barn. Han såg också den lilla flickan, som fått på sig för stora kläder."
Att hon verkligen menar det hon skriver framgår lite senare när hon skriver så här: "Under lång tid hade sorgen funnits som ett ledset famlande bland obesvarade frågor. Varför talade han inte? Varför var han så planlös och stökig?... Omgivningens både undrande och kritiska blickar gjorde inte bördan lättare. Somliga ansåg att Olof var ouppfostrad och besvärlig samt att jag var en överbeskyddande hönsmamma. Själv kände jag mig ensam och förtvivlad, men smärtan var så vag i konturerna att jag inte kunde klä den i ord" .

Mitt i och trots alla svårigheter finner hon ändå orsak till tacksamhet och finner glädje i ordet förnöjsamhet, även om hon är medveten om att detta är ett fult ord i många kretsar. Hon vill inte vara en som alltid kräver mer och aldrig är nöjd. "Jag vill vara otidsenlig och tacksam över mitt liv", skriver hon. "Ändå är jag det inte alltid... " Det är som Thomas Sjödin brukar säga. Det är inte målet som är avgörande - ingen av oss kan leva upp till den. Det är riktningen som man faktiskt väljer som är det viktiga!

Utifrån denna livsinriktning som hon valt, finner hon att Olof i många avseenden vidgat hennes ögon. Den djupa sorgen har på ett förunderligt sätt öppnat för den ännu djupare glädjen.
Hon säger sig också uppleva tillvaron mycket intensivare än förr.... Jag har blivit sårbarare i relationer, lägger märke till skiftningar i folks ansikten... Kanske är det så att Olof fått mig att låta upp alla sinnen. Eftersom han saknar verbalt språk, måste jag läsa i hans ögon, lyssna till hans andhämtning, observera hans kropps rörelser och tolka hans ljud. Kommunikationen med honom kräver lyhördhet av stora mått.

Det är härligt att läsa att Karin och Olof hittat samma sätt att avsluta dagen som så många andra nämligen genom att läsa för honom. "Oavsett hur Olof förhåller sig till sina böcker, så är våra sagostunder djupt berikande. Förtroligheten mellan oss lägger sig som ett försonande täcke över dagens eventuella vedermödor och skänker ro för natten."

Månad för månad antecknar Karin sina oftast stormiga upplevelser med sin älskade Olof, ett barn som efter moderna tiders kunskaper inte skulle "behöva" finnas till, men som hon för inget guld i världen vill undvara och som trots allt det svåra har berikat hennes liv och öppnat hennes ögon för det som är verkligen av värde i livet. Hon överför sin varma kärlek till Olof på ett sätt som gör att man faktiskt nuddar vid den själv och man anar sig förstå den även om det är på långt avstånd. Det vore önskvärt att alla som jobbar som personlig assistent - som jag gör själv - men också de som bestämmer på de här områden skulle ta sig tid att läsa hennes böcker för att förstå bättre de också!