Mitt och annat ...

Mycket intressant livsåskådningsdebatt...

2008-01-03T13:46:00.000+01:00

I medierna förs sedan några år mycket intressanta debatter mellan kristna och ateister/humanister.

Kolla här hur både kristne Stefan Gustavsson och humanisten Christer Sturmark bemöter varandra kring frågan Gudstro kontra ateism – vart leder bevisen? Det är en mycket intressant diskussion för alla som vägrar att hänga och slumra i TV-soffan kväll efter kväll, utan vill tänka efter om livets frågor innan tiden är inne att hjärnkontorets aktiviteter stannat av för gott!

Nilssons hos Nilssons

2007-12-17T16:11:00.000+01:00

Några bilder från ett "åttioårskalas" 11 dec 2007 !

Nya bloggar

2007-11-08T08:11:00.000+01:00

Det blir glesare och glesare mellan gångarna ....
Men tro inte att jag slutat blogga för den delen.
Det blev faktiskt en hel del sista tiden men jag har inriktat mig mer på olika områden som även syns på bloggnamnen:

http://tankarkringbibeln.blogspot.com/
http://tankarkringlivet.blogspot.com/

Välkommen dit!

Kulturdag 6-okt-07 i Jönköping

2007-10-06T23:24:00.000+02:00

Det blev en hel dag med kulturupplevelser i Jönköping för oss den 6 oktober 07. Dagen utmärkte sig med en klar blå himmel och det var ett riktigt nöje att ta sig genom stan.

Dagen började med orgelkonsert i Sofiakyrkan, där en 16-årig organistelev satt vid orgeln, men spela kunde han! Näste punkt i programmet som vi hade sammanställt för dagen gjorde att vi tog oss till länsmuseet där vi lyssnade på en kille med Asberger syndrom som sysslade med att rita fantasistäder, något som min brukare som vi också träffade där tyckte var mycket intressant.

Det var skönt att man kunde komma och gå som man ville. Vi valde mest musikupplevelser men blandade dem med att titta på olika utställningar. Det var mest unga tonåringar som visade upp sina konster. Det var gemensamt tvärflöjtspel, andra var med i en stråkorkester. Ganska pretationslöst men trevligt att lyssna på och roligt att se hur de trivdes med just sin musik.

Det var väldigt mycket att välja på och det betydde att man också fick välja bort saker om man inte ville jäkta från ena till andra stället.

Lite senare på eftermiddagen tog vi oss upp för trapporna i Sofiakyrkan för att få mycket fina utsikter åt alla håll, något som verkligen var mödan värt på grund av det vackra vädret. Det var alltså en riktig höjdare.

På kvällen lyssnade vi på en liten grupp spelmän med nyckelharpor och fioler! Mycket trevligt! Nyckelharpan - ett slags fiol med knappar på sidan med vilka man kan bestämma tonernas höjd - har jag nog bara sett i Sverige!

Under dagen träffade vi även min före detta brukare och jag blev glad när han hajade till som tecken på att han kände igen mig efter att inte ha sett mig på ett helt år! Det kändes gott! Vi träffade en före detta alphakursdeltagare, och medan vi gick genom stan mötte vi flera från kyrkan som vi pratade med en stund!

På kvällen lyssnade vi ytterligare på några mycket duktiga solister med klassisk gitarr- och flöjtmusik och sedan på en livlig kyrkokör... Sen räckte det för oss. Det blev en minnesrik dag tillsammans .

Högre straffmått?

2007-10-05T19:18:00.000+02:00

I Sverige har vi ett straffsystem som har både en vedergällnings- och en rehabititeringsaspekt och jag tycker att det är bra att det är så.
Under årens gång ändras samhället, vissa problem blir mer synliga, upplevs som besvärande och då kan straffmåttet ändras, medan andra straffmått förblir oändrade. Detta kan betyda att straffmåttet för innehav/langning av narkotika i praktiken kan vara mer än straffet för mord.
Jag tror att de flesta vanliga medborgare – icke-skolade i just juridik – har en känsla att detta kan inte vara rimligt. Lägg märke till att denna känsla har med frågan kring vedergällning att göra! Jag tror att denna rättvisefrågan är en sorts inre bedömning om vad som är rätt och vad som är fel.

Vill du läsa hela inlägget? Klicka här!

bilder

2007-09-30T21:22:00.000+02:00

Det var ett tag sedan ...

2007-09-06T22:19:00.000+02:00

Sommaren är så gott som förbi. Räknas väl knappast som någon sommarhöjdare även om jag personligen inte drabbats så värst. Solsidan på regnets ihålliga förekomst i södra Sverige är väl i alla fall att grundvattennivån har påfyllts ordentligt! Det kan vara viktigare en lite solbränna som ju ändå försvinner med några månader....

Det har inte varit så mycket att blogga om sista tiden, även om jag gjorde det om den nya orgeln på min holländska blogg. Vill ni se bilder kan ni ju kika där!
Själva orgeln är väl i alla fall en orsak att det inte blev så mycket tid till att blogga. Hur som helst, det bara inte blev av. Ingen som tvinger en heller, som väl är.

Har startat en ny blogg där jag tänkt kommentera vissa artiklar på tidningen Dagens nätupplaga. Genom "Twingly" kan man anmäla sin blogg om den har en länk till en av nättidningarna. Det betyder att under nyhetsmeddelande kan finnas en eller flera länkade bloggsidor som intresserade också kan gå in på för att se hur bloggarna reagerat på det.

Undrar du vad det hela går ut på och vill du se ett exempel klicka då på följande länk där du får se en artikel i tidningen Dagen. Under artikeln finns blogglänkar, varav den andra är min.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=140721

Vill du titta på min nya blogg vid ett senare tillfälle, klicka då på :
inblick utifrån Inläggen kommer alltid att ha en länk till en viss tidningsartikel som du kan gå in på för att förstå sammanhanget, så långt du nu vill ta tid för det...

Hur ofta det kommer att bli nya inlägg på just den här bloggen "mitt och annat" kan jag i nuläget inte säga. En del energi lär jag nog lägga på den nya bloggen ...
Välkommen åter i alla fall.

Jag smög mig in ...

2007-07-08T23:06:00.000+02:00

Läste en berättelse i svenska journalen som jag bara tyckte var så bra...

"Jag smög mig in i kyrkan och satte mig på en av bänkarna längst bak. Det kändes skönt att få försvinna i mängden. Kyrkan var ingen plats som brukade locka mig och ändå hade jag hamnat här. När en vän bjudit med mig hade jag tackat ja. Kanske var det av nyfikenhet, eller för att jag helt enkelt inte orkade säga nej. Jag var trött och deprimerad, hela mitt liv hade havererat. Och här satt jag nu och lyssnade till sångerna om Jesus. Plötsligt insåg jag till min förvåning att sångerna påverkade mig. De fyllde mig med värme och inom mig växte en känsla av att jag hamnat rätt. När sångerna tystnade gick män och kvinnor fram och berättade att de fått ett nytt liv. Jag hade aldrig förut hört något liknande. "

Vill du läsa vidare? Klick här

Bachs musik

2007-06-09T10:47:00.000+02:00

Bachs musik har alltid haft stor dragningskraft på mig. Redan som 9-åring blev jag förtjust i hans preludier och fuger och det har liksom aldrig släppt.

Nyligen hittade jag Owe Wikströms bok "Toccata" där han skriver om just Bach och hans värld och han verkar vara minst lika fascinerad av Bach som jag. Det känns väldigt roligt att läsa hur han verkar vara bevandrad i BWV-numren som hänvisar till Bachs olika verk.
Han skriver om "toccata i d-moll", ett fantastiskt orgelverk som nu även blivit deformerat till att tjänstgöra som mobiluppmärksamhetsterrorist. Tonerna har dock blivit sterila och är fjärran från orgelns klang. Det känns som rena hädelse! I samband med detta skriver han om nåbarhetsfällan där många får stå ut med andras trivialiteter när man sitter på buss, tåg och där tankegångarna avbryts allt oftare och tiden blir sönderhackad.

Owe upplever fler saker som jag känner igen: "Bachs musik är föga insmickrande. Ibland får man söka länge för att finna melodier som omedelbart fastnar i örat"… Ändå förmedlar hans musik en sorts inre trygghet. Hur fingrarana på manualerna än må virvla upp och ner så fortsätter dock temat lika lugn och övertygande i pedaltonerna, något som tydligast märks i Bachs Passacaglia (BWV582). Visst är detta en subjektiv upplevelse för min egen del men det känns ändå roligt att veta att faktiskt många tänkt och kännt likadant!

Det finns en annan paradox. Musik väller över notpapper samtidigt som upphovsmannen är anonym intill utplåning….. Bachs musik är majestätisk ... men skaparen själv är dold. Så underbart med en tonsättare som inte behöver visa upp sig som så många andra för att synas. Hans trygghet ligger i Guds nåd och kärleksord till mänskligheten, inte i att vara mitt i kändissmeten! Och det känns sååå rätt!!

"Bachs övertygelse verkar stark som en klippa, och är sällan problematiserad. I hans musik ber ingen om ursäkt. Inte heller försöker någon vinna en annan för gudstrons rimlighet. Gud är en reell makt, inte bara som ett språkspel eller ett inbillat skydd mot intighet. Denna gudomliga verklighet står lika stabilt som "himmelsborgen", slottet Wartburg som fortfarande ligger på höjden ovanför Eisenach, den stad där den unge Bach sprang i gränderna ända tills han fyllt nio år och där både pappan och mamman dog under loppet av ett år: "Ein feste Burg ist under Gott" (BWV 302,303), Vår Gud är oss en väldig borg. Detta var en psalm som själve Luther hade skrivit och tonsatt. Vissheten om Guds närvaro tycks för Bach vara kölen under kyrkans skepp. Märkligt nog tycks hans himmelska lugn spilla över på lyssnaren, oavsett om denne kallar sig troende eller inte".
Owe skriver mer som är värdefullt att reflektera över och för den som är intresserad även en kort minibiografi över Bachs liv och hans drygt 1100 musikverk.

Vägen genom - Torgny Wirén

2007-06-01T14:28:00.000+02:00

Redan tidigare läste jag Torgny Wiréns båda romaner -Om änglar kunde tala, Alexandra- och andaktsboken ”Under ytan” som jag alla tyckte mycket om. Nu fick jag alltså tag i hans första lilla bok där han på ett öppet sätt talar om hur han brottats med tvivel och sanningshalten i bibeln. Boken kom ut 1987 så den var lite svår att få tag i även om det i skrivande stund fanns ett och annat ex. på bokbörsen.

Det som jag mest uppskattar hos honom är hans genomgående ärlighet. Han skrev som det var och gav uttryck för tvivel och allt han upplevde åren innan han skrev sin lilla uppgörelsebok.

Han berättar om sitt samtal på ett tåg med en förbittrad Jude som blev av med hela sin släkt under holocausten. Man följer honom i tankarna när han läser olika filosofer och deras resonemang och hur han senare förkastar tron helt och hållet. Men när han väl skakat av sig allt som hade med Gud att göra och försökte förstå sig på omvärlden, fick han konstatera att han hade ”kejsarens nya kläder” på sig : han kände sig naken, tom och utan några som helst relevanta utgångspunkter för livet.

Mötet med apologeten Francis A. Schaeffers tankar gjorde att han fick tänka om helt: ”Tårarna strömmade ner från mina kinder. För första gången hade någon uttryckt den ohyggliga fattigdom och den avgrundsdjupa själens armod jag så oerhört påtagligt erfor.” (sida 25).
Därmed var dock boken inte slut! När han börjar läsa teologi möter han tviveln nästan mer än innan. Frågor kring ”fel” och "motsägelser" i bibeln, teologernas kritisk-historiska bibelsyn där det inte finns plats för en gud sedan rationalismens positivism har strukit honom fullständigt ur det vetenskapliga arbetet och mycket mer, försöker krossa hans ynka, nyvunna tro. Han ger dock inte upp och biter sig fast, läser, studerar olika sätt att se på frågor som uppstår när man läser bibeln.
Och naturligtvis hittar han inte svar på varje fråga man kan ställa men … efter en omskakande andlig berg-och-dalbaneresa inser han att han faktiskt har en grund att stå på.

Boken är mycket välskriven, rentav spännande … Läs den! Vill du läsa ett annat omdöme? Läs den här.

Röd Azalea - Anchee Min

2007-05-24T13:45:00.000+02:00

Berättelsen

Boken handlar om en kvinna som lever på 60-talet i Kina och skriver om sitt liv under Mao's kommunistregim. Boken har tre delar. I första delen berättar hon om livet i Shanghai som storasyster i sin familj. Allt kontrolleras, registreras och styrs av kommunistpartiet. Sanningen i Kina är bara sanning om den gagnar partiet, något som kan ändras hur snabbt som helst. Det gäller att finna sig i det. Föräldrarna tecknas som offer för partiets nycker, där pappan slutligen försöker finna sig i detta liv, men mamman inte vill ge efter för partiets orättvisa. Anchee Min liknar sin mor i detta avseende men är ändå beredd att leva efter partiets förväntningar.

Del 2
Partiet har bestämt att Anchee som 18-åring ska skickas till Röda Eldens statsjordbruk. Det är ett fysiskt hårt och tungt liv, där alla förväntas offra sitt liv för partiet (kinesernas gud).
Det svåraste är dock den förskräckliga maktkampen som pågår i hennes kompani mellan ledaren Yan och hjälpledaren Lu som gör allt för att själv kunna ta över makten genom extremt dogmatisk renlärighet, spioneri och falska anklagelser.
Snart får Anchee en förtroendeställning som hjälpledare till Yan, som hon senare även blir nära vän till.

Kärlek mellan man och kvinna uppfattas av partiet som borgerligt påhitt och egoistisk individualism som ska utrotas. De som bryter mot dessa regler vet att de gör detta med livet som insats. Anchee berättar om sin vänskap till Yan som även får kroppsliga uttryck även om det måste döljas till varje pris.

Del 3
Anchee är en av fem kvinnor som får tävla om att bli skådespelerska i Jiang Qings (Mao’s fru) propagandafilm. Även här handlar det om avund och maktkamp, nu i studion i Shanghai där hon till slut förlorar kampen mot alla intriger.

I slutet av boken verkar ödet vända sig, men när Mao dör (1976) och hans fru Jiang Qing faller i onåd ändras även Anchees livsförutsättningar. Där slutar boken ganska abrupt.

Bedömning
Anchees självbiografi bekräftar hur kineserna lever i ett samhälle där alla blir tvungna att leva efter partiets tankar och krav men samtidigt drömmar om kärlek och frihet.
Vi västerlänningar upplever denna kinesiska värld som ett våldsamt förtryck utan dess like. Förtrycket är inbäddat i Mao’s tankar som alla i Kina ska studera och förhålla sig till som helig skrift, men utan möjlighet att välja bort Maos tankar!
Lyder du inte partiets tankar då röjs du ur vägen på ett eller annat sätt. Avsaknaden av frihet, verklig sanning och kärlek gör partiet till ett odjur med klart demoniska drag.

Att läsa boken ger insikt i hur kommunismen fungerat i praktiken under 60- och 70-talet och bekräftar bilden man redan då hade om kommunismens förtryck, men som alltid förnekades som kapitalistpropaganda. Boken borde helst läsas av alla som tror på kommunism. Skulle kanske kunna fungera som eye opener!
Överallt där sanningen blir något som makthavarna godtyckligt kan anpassa till egna åsikter utan möjligheter till offentlig motsägelse blir folket förtryckt. Detta öppnar kanske också upp ögonen för oss i västvärlden. Är inte ekonomin på väg att bli vårt ”parti” som på samma sätt som kommunismens parti kräver lydnad med risk att förorsaka samma slavbojor!

Genförändrad mat - ja eller nej

2007-05-19T22:32:00.000+02:00

Det är inte lätt att sätta sig in i så många olika ämnen som man förväntas ha en uppfattning över numera. Tror inte att farfar eller morfar hade just såna problem även om de säkert hade andra sorters problem.

Det där om att kunna genförändra mat har jag hittills känt mig väldigt tveksam inför. Mycket osäkert om hur det kommer att påverka oss i framtiden. Känns som det framför allt är vinstintressedrivat. Att vetenskapen står i tjänst till företag behöver inte vara ett problem så länge bara inte vetenskapen blir beroende av företagen för då blir risken överhängande att sanningen får ge vika. Korruption finns överallt och pengar lockar även vetenskapens företrädare. Vi är ju människor allihopa! Men då borde det ju vara desto mer klart att vetenskapen inte får bli företagsberoende för då blir samhället lidande utan minsta tvekan.

Naturligtvis kan man ställa krav på vad man undersöker, men sanningen måste på något kvalitésäkras!

Att sådant inte är fallet nu alla gånger fick jag klart bevisat när jag läste Elisabet Sandlunds ledarkrönika från några veckor tillbaka. Den var mycket läsvärd och jag vill uppmana till att du läser den själv!

Hennes krönika är klart bevis på att sanningen faktiskt får ge vika för pengarbegäret! Det gäller att vara observant i tid!!

Stig Abrahamsson - när en vän går bort ...

2007-05-13T09:47:00.000+02:00

För några veckor sedan lämnade Stig oss. Han lämnade många. Många känner stor saknad. Han blev 92 år. Vänskapen uppstod för snart 5 år sedan.

Vi hade knappt bott här några dagar då vi redan blev bjudna till honom tillsammans med Göran och Miriam. Det blev vänskap per direkten. Sedan dess blev det väl i stort sätt 10 gånger per år som vi hälsade på honom.

Stig hade en ovärderlig gåva. Även om man visste att han hade många, många vänner – han fick ju svara i telefon hur ofta som helst när vi var där – ändå visade han alltid stor tacksamhet för att vi hälsade på honom. Jag är övertygad om att så var det nog med alla som hälsade på honom. Hans ständigt glada och generösa mottagande gjorde att man själv också var glad när man träffades. Det saknades aldrig något att prata om. Åldersskillnaden på drygt 40 år märktes knappt.

Man behövde heller aldrig känna sig "liten" när man besökte honom, för han hade alltid något han uppskattade en för. Ändå märkte man ju ständigt hur mycket han fortfarande var uppdaterad i olika sammanhang.

Stig ville alltid leva lite till, som han sa så ofta. Han längtade så efter att få se mer av väckelse i Sverige. Vi pratade mycket om Jesu andra tillkommelse och gladde oss båda över den.

Det ringer i telefonen.. kanske Stig som vill att vi kommer och hälsar på honom… Nej det kan det ju inte vara så längre. Han är ju inte längre hos oss. Han har fått flytta hem till Jesus.

Igår var det begravningsgudstjänst, minnesstund och det tog nästan 6 timmar, men tråkigt var det inte i det minsta! Det var en rik stund av gemenskap där många uttalade sin glädje över att ha lärt känna Stig. Inget sörjande, däremot stor saknad! Saknad efter en person som levde nära Jesus, någon som med hela sin personlighet inspirerade till att göra likadant. Men… vi vet att vi kommer att ses igen, på andra sidan dödsfloden då Livet slutligen segrat över döden, inga tårar längre ska finnas utan enbart evinnerlig glädje, ett evigt leende!

En sommarlik vårdag

2007-04-25T14:02:00.000+02:00

Ingen idé att läsa det här om du tror dig finna något speciellt här. Finns heller ingen anledning till, inga krav heller förresten. Det här ska bara vara några opretensiösa rader om det just jag upplever en sådan här varm dag i slutet på april.

Våren är tidig, även här. Vi gick ner hon och jag genom skogen, när vägen tillät hand i hand; det kändes gott. Blundar man, sa hon, så förstår man omedelbart att det måste vara vår, definitivt ingen höst alltså! Vi gick. Gott att röra på sig. Målet var nya pizzerian som hade ett trevligt öppningserbjudande. Det passade i dagsplaneringen, så vi gjorde enligt det hon kommit på.

Det gick ganska fort, vi gick ju ned för berget! Vi tog oss var sin favoriträtt och bara gladde oss; hon under parasollen, jag i solen. Så gott livet kan vara!
En arbetskamrat hämtade henne för hon skulle på kurs; jag skulle ta med upp för berget för egen maskin. Genom skogen igen, fast en annan väg ändå. Passerade en lågstadieklass som hade varit och tittat i skogen verkade det som. Typiskt barn att röra på sig både vilt och mållöst samtidigt, tänkte jag. Men vad härligt att de finns!

Jag fortsatte högre upp. Man blir lite svett förstås, men sådant är livet. Men så mycket underbart man får se samtidigt! Vitsipporna stod och prydde den alltmer grönskande skogsmarken. Vänder man sig om ibland så ser det nästan ut som om det bara är vitt man ser på marken. Så otroligt vackert och fräscht! Och så alle nya spröda blad som börjar sträcka sig mot solens värme. För mig är det som en hyllning till skaparen. Tusentals vackra vittsippor som vänder sig mot solen. Många kommer aldrig att upptäckas av någon människa alls, men inte mindre är de en hyllning till Honom som skapat allting! Eller? Är det bara en meningslös tillfällighet att blommarna och de nyfräscha buskarna råkar befinna sig där, därför att klimatet och ekologin och hela köret råkar bara vara så …? alltså utan Någon som har menat att det skulle bli så? Nää, jag kan bara inte tro det. Det känns bara så fel att sudda bort Honom när man ser allt detta vackra och så helt rätt att glädja sig i hans verk gång efter annan. Diktaren David måste ha känt något liknande då han skrev en poetisk hyllning till Gud som blev till en evig sång:

För körledaren. En psalm av David.
Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.
Dag talar till dag därom
och natt undervisar natt.
Det är inte tal, det är inte ljud,
deras röster kan inte höras,
men över hela jorden når de ut,
till världens ände deras ord.
Där har han rest ett tält åt solen,
den liknar en brudgum som lämnar sin kammare,
en hjälte som gläds åt att löpa sin bana.
Den stiger vid himlens ena ände
och når i sitt kretslopp den andra.
Ingenting är gömt för dess glöd.
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå.
Herrens stadgar är sanna,
de är alla rättfärdiga,
mer åtråvärda än guld,
än rent guld i mängd,
och sötare än honung,
än självrunnen honung.
Genom dem blir din tjänare varnad,
att följa dem ger riklig lön.
Vem känner sina fel?
Fria mig från synder jag inte vet om,
men hindra mig också från öppet trots,
låt det inte få makt över mig!
Då är jag utan brist
och fri från svåra synder.
Ta i nåd emot mina ord,
mitt hjärtas bön till dig,
Herre, min klippa, min hjälpare.
Psalm 19

Jag fortsätter hem. Känner mig rik och lycklig!
Ingen kanske någon kommer att läsa de här raderna men det bryr jag mig inte om. De får vara en hyllning till min Herre och Gud som jag vill tacka för livet, en hyllning som vitsipporna där borta på backarna som ingen annan än Gud lagt märke till. Han gladde sig när Han såg dem!

Makten och ärligheten – Vi bröt upp från Darmstadt

2007-04-21T23:42:00.000+02:00

Häromdagen köpte jag boken "Makten och ärligheten – Vi bröt upp från Darmstadt" av Marianne Jansson och Riitta Lemmetyinen.
Jag blev omedelbart fascinerad av boken och läste den inom några dagars tid.
Edin Lövås, bl a känd för sin utmärkta bok "Den farliga maktmänniskan" skrev förordet till boken.
Bakom Mariasystrarnas vackra fasad som visas mot gästerna framgår en oerhörd ensamhet bland enskilda systrar, som de inte kan ge uttryck för på ett ärligt sätt utan att bli beskyllda för olydnad, egen villja etc.
Mariasystrarnas huvudledare Basilea Schlink – en psykologi-doktor!! - uppträder som en maktmänniska på ett sådant manipulerande sätt att jag känner mig bestört av att sådant tydligen förekommer.

Kvinnorna anser att Basileas tankar (som finns med i många citat) i mångt och mycket går tvärs emot bibelns lära och påpekar hur de mestadels är förankrade i hennes "profetior"!
Hon anser bl.a. att systrarna behöver trösta Gud på grund av all synd i världen! (Helt absurt!!) Systrarna ska offra sig helt - ska arbeta gratis från tidig morgon till sena kväll förutom regelbundet nattarbete!! – och lyda ledaren utan ifrågasätta något, för det är lika med att ifrågasätta Gud! Systrarna uppmanas kontinuerligt att göra bot för egna och världens synder för annars räcker inte Jesu offer till!! Orden där Jesus klart och tydligt utropar : "det är fullbordat!" omtolkas på ett sådant sätt att det inte längre betyder att försoningen verkligen har skedd.

Basilea får även uppenbarelser där hon förenas med treenigheten på ett exklusivt sätt som påminner om Kristi-Bruds-storyn i Knutby. Helt uppåt väggarna!

Rent av tragiskt är hur kärleken mot gästerna som alla systrar ständigt skulle uppvisa absolut inte gällde systrarna emellan. De var "tvungna" att anklaga varandra om de märkte minsta tvivel på Basileas lära hos varandra. Detta skapade en spioneriatmosfär som påminner mig om öststaternas tillvägagångssätt då kommunisterna var vid makten!

Hur evangelisk är rörelsen förresten om nåd och förlåtelse i praktiken är något som systrarna ska göra sig förtjänta av genom botgörelse, självuppoffring och genom att ständigt gå in i lidande? Annars skulle nämligen inte Jesu försoningsverk räcka till! Inte konstigt att de här tankarna förorsakade en ständig inre kamp kring egen trosvisshet.

I boken följer man kvinnornas utveckling och på slutet av boken finns också brevet som kvinnorna skrev till Basilea och reaktionen på den.
Den här boken är inte lätt att läsa men ska verkligen betraktas som en varning. Boken har berört med djupt.
Men … det verkligen förbryllar mig att det inte går att hitta någon form av diskussion på nätet kring den här boken. Jag anser boken mycket läsvärd!
Kostar i nuläget bara 29:-. (april-07) hos Libris.

Sälen - kortsemester april 07

2007-04-12T22:17:00.000+02:00

Sälen – 9 t.o.m 13 april 2007

Här kommer några bilder från vår korta vistelse i Sälen där vi bodde hos några vänner i deras husvagn. På kvällen då vi kom dit hälsade vi på Eva-Britt och Tord som jobbar bara på en halv mils avstånd på Credogården som föreståndarpar.

Vi prövade med 6 km långfärdsåkning. Det gick hyfsat bra och vill vi säkert åka långfärdsåkning fler gånger, även i Huskvarna. Dagen därpå tog vi oss till Hundfjället. Försökte i alla fall, för Lena råkade ramla på bakhuvudet och fick åka snöskoter till sjukhuset. Det behövdes 4 stygn. I övrigt mådde hon bra men någon utförsåkning blev det inte. Ulla och hon satte sig i solen i stället och kopplade av med läsning och annat. Gunnar och jag fortsatte fast det blåste mycket kraftigt. På eftermiddag blev det lite bättre och vi kunde åka stollift. Efter 6 nedfarter var jag slut och bar det hem till husvagnen igen.
Allt som allt blev det en härlig upplevelse och vi hoppas att få uppleva det fler gånger framöver.

Hollandbesök mars-07

2007-03-29T20:51:00.000+02:00

Det var ett år sedan vi besökte släkten i Holland. Efter att ha åkt ner de sedvanliga 103 milen besökte vi först mina föräldrar för att fira att mamma fyllde 76 år. Dagen därpå var det lilla Samuels tur som fyllde 2 år. Samtidigt fick vi se lilla Boaz för första gången, men oj så liten han var! Hans pappa vägde ju dubbelt så mycket när han föddes.

Medan Marijn och Christian jobbade dagarna efter hade Lena och jag möjlighet att ta hand om både Boaz och Samuel, något som kändes väldigt roligt.

Det blev en vecka fullspäckad med släktträffar i olika kombinationer. Höjdpunkten var släktkalaset då min pappa i samband med att han hade fyllt 80 år i januari bjöd släkten på mat i en grekisk restaurang i Papendrecht.

Något vårväder var det just inte, även om påsklilljorna redan blommade för fullt. Mestadels var det lite gråkallt, men det förmådde inte lägga sordin på stämningen. Genom att starta hemresan i måndags före kl. 5 undvek vi de milslånga bilköerna i Holland och tog det bara 12,5 timmar att ta oss hem.

Agatha Christie - Fem små grisar

2007-03-10T19:40:00.000+01:00

Det blev andra deckaren som jag läste av henne. För ett år sedan läste jag även ”mordet på Oriëntexpressen”.
Bokens titel syftar på en känd engelsk ramsa och står i berättelsen för 5 personer som skulle kunna varit mördaren.

Storyn känns lite förlägen och har hunnit att bli 65 år gammal. Den handlar om en målare i en överklassmiljö som mördades för 16 år tillbaka där domstolen tveklöst hade utpekat och dömt hans fru som mörderskan. Precis som i boken jag läste för ett år sedan är detektiven Poirot den stereotype, alltid sansade och skarpsinniga problemlösaren. Han får i uppdrag av dottern till den dömde makan att på nytt granska det som hänt för 16 år. Poirot (läs Agatha Christie) är i sitt sätt att gå till väga liksom personifieringen av intellektet som i alla lägen segrar. Det känns väldigt onaturligt. Det påminner mycket om den engelske Sir Arthur Doyles Sherlock Holmes, som även han är en arrogant intelligensens symbol i att tveklöst kunna tänka sig fram till lösningen med hjälp av ytterst små hjälpmedel.

Själva mordproblemet i boken framställs som ett enbart intellektuellt pussel utan några funderingar kring samhällsproblem. ”Vem har gjort det?” är liksom den ända frågan som anses vara relevant i boken. För mig känns det alldeles för overkligt och enkelspårigt men det kanske avslöjar desto mer hur det övre samhällsskiktet brukade se på mordproblem i första hälften av 1900-talet. Budskapet som tränger sig fram blir då: ”tänk efter bara så löser du alla problem”. Detta "soli ratio gloria”-tänkandet präglade samhällstänkandet före andra världskriget kan man väl säga. Nationernas Förbund (FN's föregångare) som hade som mål att bevara freden på jorden hade inte kunnat förhindra att ännu ett världskrig bröt ut tog mångmiljontals liv. Många blev djupt besvikna på tron att vår intellekt skulle kunna lösa jordens problem. På så sätt satte kriget stopp för detta alldeles för optimistiska sätt att tänka, något som i sig kanske ändå var något positivt som kriget förde med sig. För min del tycker jag att läsandet av Christies deckare inte överstiger förströelselektyrens nivå och inte på något sätt bidrar med kunna förstå sig bättre på livets stora gåtor.... Inga fler Christie-deckare för mig alltså....

Han heter Boaz ...

2007-02-13T09:24:00.000+01:00

I går 12 febr. kl. 20, ca 1,5 vecka tidigare än väntad kom vår sonson Boaz Nils till världen, lillebror till Samuel. Sent på kvällen ringde Christian upp oss från sjukhuset, där Boaz tidigare förlöstes genom kejsarsnitt. Så glada vi blev förstås. Nu efter natten låg det redan några bilder på det nyfödda barnet i mailboxen. Så roligt! Det blev samma blandning som förra gången: en pojke (såna brukar det vara i Van der Waard-släktet) som liknar morfar igen, så långt vi ser.

Namnet Boaz Nils då? För att börja med det senare: han har namnet efter Christians morfar i Isgölen.

Namnet Boaz är väl lite ovanligt i Sverige, speciellt med "z" men det är det nog i Holland med.

Var kommer namnet Boaz ifrån?
Boaz var en person i boken Rut som finns i Bibeln, en man som tog hand om invandrarkvinnan Rut från Moab (Jordanien). Ruts Judiska svärmor Noomi hade blivit änka i Moab och Rut själv hade också blivit änka. När Noomi hade hört att hungersnöden i Israel var förbi så ville hon återvända till Betlehem i Israel där hon kom ifrån. Rut valde då att följa med sin svärmor till det för henne fientliga grannlandet Israel. Åkermarken som Noomi och hennes man ägde förut hade fått andra ägare så de var fattiga nu. Det var skördetid när de kom fram till Betlehem.

Enligt Judisk lag fick fattiga plocka ax bland kärvarna efter skördemännen. Rut sökte sig därför till ett fällt för att plocka och hamnar på Boaz fällt. Hon var mycket arbetsam och Boaz behandlar henne milt. Efter samråd med hennes svärmor Noomi gör Rut något oerhört djärvt! Hon ber Boaz (som var släkting till Noomi) att köpa Noomis åkermark tillbaka. Det var lag i Israel att den närmaste i släkten till den som blivit av med sin mark hade rätt att köpa tillbaka åkermarken från nuvarande ägaren, allt för att inte arvtagarens namn skulle försvinna. Men ... det betydde mer än så; i köpet ingick nämligen att mannen inte bara skulle köpa tillbaka åkermarken åt Noomi men även att gifta sig med änkan, i det här fallet arvtagarens änka Rut. Visst var hon modig? Speciellt när man vet att det inte ens var tillåtet att gifta sig med någon från landet Moab. Men i det här fallet skulle detta slå ut så pass grymt att det gällde att vara barmhärtig, enligt bibelns lag. Och så gifte sig Boaz med Rut. De fick ett barn som hette Obed, som i sin tur blev farfar till den berömde kungen David som dödade jätten Goljat. Det märkliga är nu att Rut, invandrarkvinnan, på det viset kom med i Jesu släkttavla!

Boaz betyder på Hebreiska ”I Honom finns kraft”. Inte i Boaz alltså utan i Israels Gud! Namnet hänvisar också till Jesus själv, Han som var som ett slaktat lamm då Han blev korsfäst men på det viset tog seger över mörkrets makter. I Honom, i Jesus finns alltså kraft och barmhärtighet att få. Genom att tro att Han för våra synders skull dog på korset kan vi nåd att bli räknade som Guds barn och få leva hos Gud i all evighet. Detta är storslaget!! Ja, det är mycket jag tänker på när jag tänker på namnet Boaz!

Med i livräddningsbranchen?

2006-12-29T17:10:00.000+01:00

Hittade bra tankar i Ortbergs bok "Alla är normala tills man lär känna dem" och några vill jag citera här:

Du och jag skapades för att arbeta i livräddningsbranchen. Vi upptäcker det kanske inte alltid, därför att vi kan bli förblindade av självupptagenhet, men runt omkring oss sker små skeppsbrott varje dag. En vän blir utskälld av sin chef, ett barn misslyckas i skolan, en kvinna grälar på sin man och blir lite mer besviken på sitt äktenskap, en arbetskamrat kan inte sköta sina pengar ... en församlingsmedlem blir avslöjad som lögnare.

De livlinor vi har att erbjuda är för det mesta ord. Varje ord vi yttrar har förmågan att ge människor en smula liv eller förstöra en liten del av deras ande och vitalitet. Vi har förmågan att acceptera våra medmänniskor, ge dem kärlek och hopp; vi har också förmågan att kritisera, fördöma och såra.

"Godta därför varandra", säger aposteln Paulus. Exakt vad är det egentligen vi gör när vi godtar någon? Det är en märkvärdig handling, svår att definiera men ändå omöjlig att missta sig på när vi upplever den. Att godta människor är att vara för dem. Det är att erkänna att det är mycket bra att människor i fråga är i livet och att längta efter det som är bäst för dem. Det betyder naturligtvis inte att vi gillar allt de gör. Det betyder att vi fortsätter vilja det som är bäst för dem oavsett vad de gör.

Jesus godtar äktenskapsbryterskan. Läs gärna berättelsen i Joh 8 : 1-11.

Vi fungerar tyvärr allt för ofta som stenkastarna i den här berättelsen genom fördömande tankar och ord, en överlägsen attityd, otåliga ord, bittra känslor... men ser då inte längre de människor som finns runtomkring oss - darrande av brustenhet, skuld, känsla av att vara förlorade...

En fördömande attityd har blivit så djupt rotad i människans inre att de flesta av oss inte kan föreställa sig att leva utan att döma. Vi måste låta människor veta hur mycket vi ogillar deras göranden och låtanden - särskilt människor som vi inte tycker om. Och vi blir naturligtvis rikligt belönade genom den känsla av överlägsenhet som sådana fördömanden föder i oss.

Kände dej trääffad? Släpp stenarna du med!!

släktträff i Jönköping

2006-12-23T17:10:00.000+01:00

God mat och trevlig samvaro efteråt.Det blev verkligen uppskattat. Släkt från olika håll.
Klicka på bilderna för att se dem i bättre upplösning.

Efter enkelt julfirande såg vi landningen med förste svensken som kom tillbaka från rymden.

Tala om rymdresa!

2006-12-12T01:01:00.000+01:00

Uppskjutningen var häftig, tyckte jag.. Kl.02.47 satt och tittade jag och real time såg jag hur Discovery med svenske Christer ombord lanserades. Och visst slog hjärtan lite snabbare...! Förra resan i 2003 slutade ju katastrofalt, som vi alla vet! Men den här gången gick det ju bra ... som väl är. Här finns en länk där du kan titta på uppskjutningen en gång till om du så vill.

Jag kände mig liten, måste jag säga och tänker på dem som in i minsta detalj har förberett denna rymdresa. Helt otroligt!! Och så visionerar man tydligen redan om att åka till Mars, så där typ år 2035! Om jag inte hörde fel skulle det visst ta tre månaders restid. Hur man kan utveckla sådana planer övergår så klart mitt förstånd rikligen, får jag väl säga... speciellt när jag tänker på alla if-then-planer man får tänka ut också!
Samtidigt står det klart för mig att vi människor som i enstaka fall tydligen når sådana höjder i utvecklingen av att tänka ut superkomplexa rymdplaner, inte kan vara någon slumpstyrd meningslös tillfällighet inom kosmos. Andra kanske kan, fast det känns orimligt, men jag kan i alla fall inte det!
Däremot hyser jag efter att ha sett uppskjutningen med egna ögon en ännu större beundran för Gud. Skaparens förstånd måste ju så klart överstiga människans förstånd kolossalt för att det ska gå….

Medan jag såg programmet var det flera som fick frågan om de kunde tänka sig att följa med en rymdresa. Jag var då förvånad över hur många svarade typ "ja, visst!" eller "ja, varför inte?" Ser de inte riskerna, tänker jag då. Eller har nutidens människor blivit såna upplevelsejägare att riskbedömningar avfärdas som oväsentliga. Hur som helst, jag tyckte det var förvånansvärt!

Christers rymdexpedition påminner mig lite gran om en rymdfärd som finns med i bibeln. Där handlar det om Henok som helt plötsligt blev borttagen från jorden av Gud. Visst är det märkligt? En berättelse som kan tyckas ännu mer talande står i 2 Kung 2 där det står att profeten Elia hämtas av en vagn av eld och hästar av eld och for upp till himlen. En sådan rymdresa lockar mig mer, ärligt sagt. Som bibeltroende kristen har jag dessutom all anledning att tro att jag ska få vara med om en någorlunda jämförbar rymdfärd. Bibelskribenten Paulus talar om en sådan händelse som jag tror kan vara nära förestående även om jag vill tillägga att jag ogillar tidpunktfixerade diskussioner om när den kommer att inträffa. Det är inte det som ska ha fokus. Målet är inte någon speciell upplevelse som sådan, utan att få träffa en person. Var i rymden detta kommer att hända är heller inte viktig. Det handlar om att få möta en helt fantastisk person, den mest underbara person man bara kan tänka sig och mera älskvärd än man ens skulle kunna tänka sig i ens vildaste fantasier! Han har gett sitt liv för oss, men lever igen! Jesus heter Han med sitt jordiska namn. I bibeln kallas Han också för ”Konungarnas Konung” och ”Herrarnas Herre”! Mötet kommer att bli helt makalöst. Men det fantastiska är att vi kommer att få vara tillsammans med Honom för alltid! Kan det bli bättre än så? För de som så här långt blivit sugna att hänga med på rymdresan, finns det glada nyheter. Det går nämligen fint! Alla som tror på Honom och bekänner Honom som Herre och Frälsare lovas få följa med. Dessutom är det fri entré och antalet platser är obegränsat. Dock uppmanas man att inte dröja, för nedräkningen är i full gång. Exakta liftoff-tidpunkten är - som väl är - okänd men kan vara aktuell när som helst. Alla hälsas välkommen ombord! Missa inte festen!

Resa till Åland

2006-11-24T22:20:00.000+01:00

Resa till Åland

Det blev en trevlig resa till Åland som avslutning på några års samarbete på arbetsstället där vi alla slutade för några månader sedan. Tog lite bilder för att kunna behålla det i minnet lite bättre.

Det var ganksa mörkt och regnigt under resan men det hade knappast någon betydelse. Resan per buss var avkopplande och båtresan på Cinderella var trevligt med fantastisk god mat både till kvällen och till frukost.

Roligt att kunna träffas på det här sättet. Att de flesta sedan utnyttjade tiden att festa på kvällen betydligt längre än jag spelade ingen större roll. Vi grattade Liselott till 55-årsdagen nästa dag. Hon firade den på båten tillsammans med oss. Fint!

Tack alla ni för en fin resa! Vi kanske ses snart igen...

complain less ..

2006-11-23T13:37:00.000+01:00

klicka på närliggande bilden.

klicka sedan vidare ..

Liknelsen om den Store Pianisten

2006-11-15T21:07:00.000+01:00

allahelgonhelgen-06

2006-11-05T21:07:00.000+01:00

Dopgudtjänst
Vår förmiddagsgudtjänst började med att tre tjejer döptes i dopgraven. Alla var vi med och tittade på och gladde oss. Senare i gudtjänsten så bads för de nydöpta tjejerna.

middagssafari
Halv två steg vi in hos Kjell och Ingrid och blev där bjudna på en god middag tillsammans med Stig, Malin och Svante. Samtalen tröt aldrig och alldeles för fort hade klockan blivit halv fyra. Då öppnades kuvertet genom vilket vi var för sig fick veta vart vi skulle åka för att äta efterrätten.

Lena och jag skulle själv få hem gäster till efterrätten. Det blev mer eller mindre obekanta församlingsmedlemmar för vår del: Magnus och Ulla samt Peter. Karin kände vi redan någorlunda; hon är med i vår servicegrupp. Tyvärr kunde Peters fru Anna inte vara med. Vi fick veta mycket om varandras dagliga liv medan det serverades kaffe till glass, moreller och björnbär. Det kändes riktigt bra för vår del.

Allahelgongudtjänst
Kvart i sex åkte vi till Kungsporten. Det blev en härlig allahelgongudtjänst där alla sånger handlade om Jesus och himlen. Stig Abrahamsson uppmuntrade oss med ord ifrån 1 Thess 4 som ger hopp om de avlidna och vår gemensamma nära förestående bortryckning till himlen. Många tog tillfället i akt genom att tända ett litet ljus med en speciell tanke på en nära anhörig som gått hem under året.

Det blev en härlig dag med glädjefull gemenskap som vi hoppas att få vara med om nästa år igen om Herren inte hämtat hem sin församling som ju får vara allas vårt största hopp.

Se övriga bilder

Jag är ... är du?

2006-11-02T14:17:00.000+01:00

Jag är:
▀ ett gudsbarn
▀ en son/dotter till Gud; Gud är min Far
▀ en medarvinge till Kristus
▀ Guds tempel; hans Ande bor i mig
▀ förenad med Herren och en enda ande med honom
▀ en ny skapelse
▀ försonad med Gud
↨ helig
▀ guds verk, skapad genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början bestämt oss till
▀ medborgare i himmelriket som är vårt hemland
▀ utvald av Gud, helgad och älskad av Gud
▀ en ljusets son
▀ född av Gud

Genom Guds nåd är jag den jag är!

Om allt detta ännu inte är ditt, gör då så här:
Tro att Jesus Kristus bar straffet för allt ont du tänkt, sagt och gjort i ditt liv, så får du förlåtelse för det och dessutom ett nytt, evigt liv. Ta emot detta och tacka Gud för det, så blir även du ett gudsbarn!

intill livets slut?

2006-10-29T21:01:00.000+01:00

De flesta kanske känner igen rubriken som sista raden i löftet man ger till sin maka/make när man står framför altaret....

Många har säkert knappast tänkt över innebörden i den här sista raden i löftet att vara sin partner trogen intill livets slut. Inte på riktigt, i alla fall. Är det rimligt att begära att man är den andre trogen intill livets slut? Om ja, gäller det även i sådana fall då maken eller makan blir dement eller får en annan sjukdom genom vilken han eller hon bara "finns till" men inget mer....? Vad tjänar det till att vara bunden vid en person som själv inte längre har en aning om att vara gift?

Tycker du fortfarande att man även i sådana fall ska förbli trogen? Om ja, gäller det också om detta öde inträffar medan han eller hon bara fyllt 50 år?

Det är inga enkla frågor så klart. Frågorna kräver verkligen att lite tid till eftertanke! Gör det du som läser och skriv din egen reaktion kring frågorna här under! Det är bra med lite tankeutbyte! Argumentera varför (inte).

Min fru läste en skönlitterär bok för mig som handlade just om detta tema. Det gav verkligen en tankeställare. Intresserad att läsa själv?

Boken heter "I nöd och lust" och är skriven av den amerikanska författare Deborah Raney.

Samuels första besök okt-06

2006-10-17T23:06:00.000+02:00

Det blev första gången vi fick besök av Samuel, vårt barnbarn, tillsammans med pappa Christian och mamma Marijn. Det hade vi sett fram emot.

Förra gången i mars kunde Samuel inte gå än, men nu var det full fart på honom.

Visst fick vi vänja oss några dagar med att vissa saker tillfälligt fick ha en annan plats men det gick förvånansvärt bra ändå. Samuel skuttade runt och verkade ha mest roligt med att tömma hinken med plastnyporna på köksgolvet....
Ute gjorde han försök till att spela fotboll och hade kul med att gömma sig bakom dörren där vi har soptunnan.

En kväll fick vi besök av Tobias, kusin till Christian och det blev en uppskattad pratstund tillsammans. Tyvärr inga bilder..

Samuel hade roligt i rutschbana, gunghäst och en liten lekstuga nära vårt hus.
Vi åkte också till Jönköpings Stadspark med sin stora lekplats och tittade på djur.

Vädret var gynsamt om än ofta lite grått, men helgen var vacker så att vi till och med kunde sitta ute på gräsmattan för att gotta oss i solens värme.

I helgen blev det även ett lyckat besök hos farmorsfar Nils i Isgölen utanför Oskarshamn och en fika hos Mary och Nick.

Dagen därpå efter ”mellanlandning” hos oss igen åkte de den 14-timmars långa resam hem igen.

Många vackra bilder och fina minnen är kvar efter deras besök.

Här finns ytterligare några bilder.

11-09-01 vad hände egentligen?

2006-10-10T22:08:00.000+02:00

Sista tiden har jag från olika håll fått höra att det som hände den elfte september 2001 var mycket väl planerad, men inte först och främst av AlQaida utan av själva USA's ledning! Mycket tyder på att de själva iscensatte katastrofen för att nå sitt mål. Det låter ju helt otroligt men.... det finns väldigt mycket som gör att man börjar undra....

bl.a följande som man kommit fram till:

- alla flygplan (flera hundra) som flög vid östkusten 9/11 var fullbokade till 80% eller mer men de fyra plan som kraschade bara till 20%

- ingen av de 19 kaparna fanns med på passagerarlistorna

- flera människor lär ha fått en varning att inte flyga den 11/9

- alla flyktdata av flygplanen som "kraschade" lär ha förstörts

- flera passagerare skulle ha haft telefonkontakt med släktingar medan planet flög på 9 kilometers höjd. Detta är helt enkelt omöjligt!!

- flera brandmän, polismän och andra i publiken har sagt att de hört flera explosioner precis innan de två tornen kraschade

Jag har bara räknat upp några saker som man granskat närmare efter 9-11 och som skiljer sig väsentligt från de officiella förklaringarna. Jag hämtade ovanstående punkterna från en holländsk sida men det finns även svenskt och ännu mer engelskt material om det här.

På svenska:
http://www.9-11.se/index.php?id=3,3,0,0,1,0
http://www.september11.se/links/information_om_9/11/

På engelska:
http://www.911truth.org/
http://www.st911.org/
http://www.ny911truth.org/

Hur förhåller jag mig till det?
En av de viktigaste tankar för mig är väl att allt detta som nu bit för bit verkar komma till ytan pekar på att USA's ledning önskade sig att få ett nytt "Pearl Harbour" för att kunna sätta igång med krig och förmodligen handlar det om olja och andra intressen.

Som kristen tycker jag att det är viktigt att sanningen avslöjas. Samtidigt anser jag för min egen del att jag inte behöver veta allt, för sånt tar kopiöst med tid. För mig räcker det med att förstå med på det i stora drag. Viktigare för mig är kunna tyda världssituationen utifrån ett mer andligt perspektiv. Världsscenen är på väg till en ny epok, då Jesus Kristus ska regera denna värld och skapar fred, men innan dess kommer mycket att inträffa som Bibeln räknar som tidens tecken. Ett av de tecknen är att nationerna kommer att kriga med varandra på ett oerhört sätt, även om vid några korta tillfällen innandess världen ska se ut som om man äntligen skapat fred själv, men sen ska hastigt en förskräcklig tid inträffa enligt bibelns profetior.

Det är viktigt att vi kristna kan tyda tiden och förstår att bara Jesus Kristus är vårt hopp! och samtidigt är världens hopp. Han behöver vara vårt livs centrum och vårt liv en ständig bön medan vi ständigt gläder oss i honom! Han är vår klippa! Låt oss be att få kunna berätta för andra om honom så ofta vi kan och får tillfälle.

Framtidens vackrare natur

2006-10-08T10:38:00.001+02:00

Vacker natur
Visst är det härligt att se på naturen, att lukta på den, lyssna på den...? Nu när färgskiftningen börjar ta fart och speciellt när solen ligger på, är det ibland hissnande vackert. Lite vemodigt också, för det är som om livets yttre fasad, klädd i höstens färgkaskad, för sista gången i säsongen vittnar om sin arkitekt, ja som fyrverkeriets sista bedårande utbrott innan det släcks ner för gott.

För gott?? Nä då! Vi alla vet av erfarenhet att efter höst och vinterperioden kommer en ny vår och en ny sommar. Jag tror faktiskt att årstiderna inte kommer att upphöra att skifta så länge jorden finns till.
Okay, så här långt är det väl inget speciellt, men har du aldrig tyckt att det gör lite ont inom dig när di ser hur rovdjur jagar och dödar sitt byte. Visst ligger det i rovdjurens natur att göra så, men mig gör det ont i hjärtat att de detta.
Jag tror att det faktiskt kommer att ändra sig, så att de inte längre gör så....
Rynkar du på pannan nu och undrar om jag fantiserar...? Nej, det gör jag inte!
Gamla profeter har redan sagt i förväg vad som kommer att hända när Jesus återkommer till vår jord, något som du kan läsa här.

Fortsättningen hör man inte så ofta om, men visar klart och tydligt att det kommer att hända något oerhört radikalt i naturen: "vargar ska bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap ska vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar....."

tro på utvecklingsläran eller på Bibeln
Ja, det där sista är så klart lite väl mycket att smälta för en del av oss. Då brukar det lätt bli så att vi inte tror att sånt kan hända. Ifall du råkar tro på utvecklingsläran så känner du kanske till och med ilska över att det fortfarande finns folk som tror på sådan fundamentalistisk non-sense. Mycket riktigt stämmer det att vårt förstånd inte kan fatta något sådant. Det räcker alltså inte med "common sense". Men... mitt resonemang kanske ändå liknar ditt mer än du tror! Du som i så fall tror på Darwins ord, tror nämligen inte i mindre omfattning än vad jag tror på Gud och på Bibeln som jag tror är Guds Ord. Hela utvecklingsläran bygger ju på den förvetenskapliga hypotesen, att - mycket förenklat - allt har kommit till av en slump och att allt har utvecklat sig planlöst på grund av mutationsändringar. Det behövs rejält med tro för att inta ett sådant ståndpunkt, för det finns inget bevis så här långt. Ingen kan ge oss bevis, även om det gärna speglas som om det handlar om fakta, till och med så långt att nästan alla tar för givet att det handlar om fakta!!

Om vi då har samma utgångspunkt, nämligen tro, så vill jag påstå att det inte behöver vara så svart att anta att en Gud som skapat hela universum kan göra förändringar i naturen som vi själva inte kan förstå oss på med vårt begränsade förstånd. Det är ju så pass litet jämfört med Guds förstånd att just vårt helt enkelt kan vara norm för vad som är möjligt och omöjligt.

Ja, det där med lejonet som äter gräs, det förstår jag mig inte på jag heller. Vi har ju alla lärt oss att rovdjur har ett helt annat matsmältningssystem än växtätare. Men nu har jag även anledning att tro att den förändringen i naturen egentligen inte är så märklig. De djur som vi nu räknar som rovdjur har nämligen enligt skapelseberättelsen ätit växter förut. På den tiden kom djuren till Adam, den allra första människan - Eva fanns inte ens då - och han gav djuren ett namn som kännetecknade dem. Det finns ingen som helst anledning att tro att de stora katterna lejon, tiger m.m. redan då åt andra djur. Döden hade inte gjort sitt inträde i skapelsen ännu. Inte förrän Adam och Eva syndade, förbannades marken och så långt jag förstår förändrades de växtätande stora katterna i samma veva till rovdjur. Hela skapelsen blev lagt under tomhetens välde, står det! Om det förde med sig en plötslig inre organförvandlig har jag svårt att tänka mig (även om man inte nödvändigtvis behöver utesluta det). Ändringen tillbaka till växtätare - när Jesus kommer tillbaka - borde väl inte heller kräva det, anser jag. De åt ju växter innan! Att det ändå blir en häpnadsväckande förändring är helt uppenbar. Ett lejon betar inte och speciellt inte jämte oxen! Lejonet skulle i nuläget omedelbart kasta sig på oxen för att äta upp den medan oxen säkert skulle göra allt för att inte behöva hamna på lejonets matsedel. Det krävs alltså ett sant mirakel, eller hur? Men det lär nog inte bli ett problem!

Bibeln berättar så långt jag vet inte hur denna förvandling kommer att gå till, bara att den kommer att inträffa. Jag ser framemot det! Djuren kommer kanske inte ens att springa bort när vi människor kommer i deras närhet. Vi kommer kanske att kunna klappa ett lejon som man klappar en häst nu. Jag har svårt att vänta på den tiden!

Visst låter det allt för underbart för att kunna vara sant? Du, det blir sant! Inte människan utan Gud lovar det!

Om kärleken

2006-09-24T22:50:00.000+02:00

I en liten bok ”Om kärleken i äktenskap och familj” skrev Margareta Melin för 25 år sedan om vissa ämnen för dem som vill leva i en långvarig relation. Jag tycker att hon har mycket gott att säga. Härunder återger jag vissa tankar per ämne. Klicka på de olika titlarna om du vill läsa mer… Jag sammanfattar de viktigaste tankegånger:

Drömmen om den stora kärleken
Människan dras med en okuvlig energi till ett DU, men samtidigt måste inses att samspelet i praktiken tyvärr inte är vad det är menat att vara.

Jag tror att människan är menad att ytterst relatera sig till ett kosmiskt DU i en oförstörbar och fullkomlig ömsesidighet, och att den relationen är den enda som sist och slutligen kan stilla hennes existentiella hunger efter kärleken…. Det är en befrielse att inse att vår dröm om den stora kärleken egentligen är en dröm om Gud och ett sökande efter honom.

Om vi inser att kärleken mellan man och kvinna inte är "stor" utan måttligt stor, begränsad som allt mänskligt, så kan vi bättre ta vara på den kärlek som faktiskt finns och utveckla den.

Från förälskelse till vardaglig kärlek
Förälskelsetiden är en tid av uppgående i varandra. Utan ansträngning finner man tid för samvaro. Spontant intresserar man sig för det som intresserar den andre, och spontant gör man avkall på sina egna intressen.
Ett vardagsliv tillsammans är inte alls på det sättet. Om nyförälskade automatiskt finner tid för varandra, så måste makar däremot medvetet ta sig tid. Inget kärleksförhållande kan leva och utvecklas utan tid och utrymme.

De flesta människor tror att kärlek är något som har uteslutande med objektet och inte med förmågan att göra. De tror i själva verket att det rentav bevisar intensiteten av deras kärlek att de inte älskar någon annan än den älskade.
Därför att man inte inser att kärleken är en aktivitet, en psykisk kraft, tror man att allt som behövs är att finna det rätta föremålet. Det är en attityd som kan liknas vid attityden hos en man som önskar' måla, men istället för att lära sig konsten påstår, att han först måste vänta på det rätta motivet, och att han skall måla riktigt vackert när han har funnit det.
(Erich Fromm i "Kärlekens konst")

om uppriktighet och sanning
Man kan få en partner på två sätt: fånga med hjälp av lockbete eller vinna genom uppriktighet. Med lockbete följer alltid besvikelse, med uppriktighet följer förtroende. Ett typexempel på lockbetestaktik är mannen som ivrigt uppvaktar med gåvor och komplimanger tills han är säker på sitt byte. Då genomgår han en personlighetsförvandling, sjunker ihop bakom sin tidning och kräver att bli uppassad. TV ser han gärna men inte mer sin kvinna... som bittert inser att hon fastnat som fiskeri på kroken.
Man kan omedvetet vilseleda varann när man är kär. Då ligger det nära till hands att dölja sina defekter och svagheter och att spela på sin charm och sin styrka. Men allt som döljs blir uppenbart med tiden. Det är givet att man blir besviken när det visar sig, att den man förbundit sig med är en helt annan än den man förälskade sig i.

Om jag inte tillåter mig själv att känna det jag känner, tänka det jag tänker och vilja det jag vill, så tillåter jag mig inte att vara den jag är... och livet blir en oavbruten ansträngning, en stress. Om jag inte tillåter dig att känna vad du känner, tänka vad du tänker, vilja det du vill, så tar jag inte emot dig som du är. Den kärlek jag har till dig räcker inte långt: . det är inte dig jag älskar utan den jag tycker att du borde vara.

Konsten att ge jagbudskap
Alla nära relationer rymmer problem. Konflikter kan inte undvikas, de tillhör livet. Men det finns en väg genom och ut ur de flesta konflikter, om man bara talar med varandra. Det avgörande är att var och en säger ut vad han känner och vill, och att alla lyssnar på varandra i en vilja att förstå.
När man talar om det som är känsligt, så blir allt lättare om man går in för att bara ge jag-budskap.
I ett jagbudskap säger jag något bara om mig själv och uttalar mig inte om någon annan.
En som ger jagbudskap kan vara helt uppriktig och sann utan att anklaga, döma och ställa krav på någon annan.
Ett jagbudskap är sant: om jag är besviken och säger att jag är besviken, så talar jag sanning.

Sexualitet och kärlek
Den enskilda människan måste äta och äta vettigt för att bevara hälsan, men hon kan välja bort den sexuella aktiviteten utan att ta skada. Det är möjligt att leva harmoniskt och fullödigt utan sexuellt umgänge... men däremot inte utan gemenskap och kärlek!

En avgörande fråga är, var man ska söka orsaken till att människan älskar. Ska den sökas i hennes fysiologi, i körtlar och könsorgan? Att kärleken påverkar kroppens vätskor och organ är självklart (det gör också vrede, rädsla, frid...), men är det där kärleken har sin upprinnelse? Eller har kärleken ett icke-materiellt ursprung? Är människan enbart materia eller är hon också ande?

Ett liv utan kärlek är som en flod utan vatten.
En handling utan kärlek är som ett glas utan dryck.

Det är inte vissa handlingar som är kärlek, men våra handlingar blir kärlekshandlingar om vi fyller dem med kärlek. Handlingarna är formen, kärleken är fyllnaden. Kärleken är anden som kan fylla allt vad vi gör... eller saknas i allt.

Ett samlag är som alla andra handlingar en möjligform för kärlek. Det är inte kärlek men kan uttrycka kärlek i den mån det finns kärlek att uttrycka. Hur mycket kärlek som ryms i ett samlag beror på hur mycket kärlek som ryms i de två människornas hjärtan.

Samlag som uttryck för enhet
Nu finns det många som ser samlaget bara som en kroppslig angelägenhet. De söker inte varandras jag i en personlig förening utan begränsar meningen med det hela till den kroppsliga avspänningen och lusten. De kopplar bort själen och undviker att känslomässigt engagera sig.
Om det personliga engagemanget är frånkopplat så är samlaget tömt på innehåll. Den korta stunden av yttre förening efterlämnar känslor av förstärkt ensamhet och meningslöshet.

Jag ser inte som något ideal att makar är lika till begåvning och temperament och har samma åsikter och intressen. Det är två andra förutsättningar som jag tror är viktiga för att förverkliga enheten och bevara den:

1. Den naturliga upplevelsen av samhörighet, förståelse och sympati som gör att människor spontant dras till varann.

2. En ödmjuk och respektfull hållning inför det främmande. Man behöver inte alls förstå och uppskatta allting hos varann och dela allt för att enheten ska fungera. Men en sak omöjliggör enheten: föraktet för det annorlunda, förlöjligandet av det man inte förstår, hånfulla generaliseringar som "typiskt karlar! typiskt fruntimmer!". Föraktet är kärlekens motsats och föder fientlighet.

Ett hem hos varandra

Trohet mot en och kärlek till flera

Nakna utan att blygas

En nyfödd i famnen

Vårt behov av tröst
Två femåringar leker på förbjudet område och gör sig så pass illa att de blir ordentligt skrämda. Den ene tar sig hem så fort han kan. Där väntar han sig hjälp och inte bestraffning. Smärtan i armen och gips i en månad är straff nog. Det är tröst han behöver. Att det hade varit bättre att lyssna till föräldrarnas varning behöver ingen säga honom. Det inser han själv, och han är inte dummare än att han kan dra lärdom av egna erfarenheter.
Den andre gossen stannar kvar på olycksplatsen. Hellre blöder han i ensamhet och gömmer sig med sin rädsla och sina snyftningar, än att han går hem i sitt eländiga tillstånd och blir utskälld och kanske ännu mer slagen.
Två femåringar i samma farliga värld men med helt olika livs grund. Den ene har en tröstande trygghet att fly in i, när han blir angripen eller själv gör bort sig. En famn som väntar honom. Den andre har också hem och föräldrar, men när han i kritiska lägen som bäst behöver dem är han hemlös och övergiven, hänvisad till sig själv.

Onani och annan "tröst"

Det är bara tidig morgon - Karin Ahnve

2006-09-18T10:58:00.000+02:00

Efter de tre böcker av Karin Ahnve om hennes autistiska son Olof läste jag nu hennes roman som handlar om plötslig spädbarnsdöd. Föräldrarna upplever var sin sorg kring detta, men har svårt att se varandras behov...
Relationen spricker och bägge två upplever sorgens djup, fast på olika sätt.

Man läser mest om mamman i berättelsen och följer henne i olika tankar. Man anar att mycket i boken är autobiografisk när man läst berättelserna om hennes son Olof (Stjärnhimmel, Mi man och Ett vuxet liv för Olof). Hänvisar också till en annan bra kommentar på hennes böcker.

I boken bottnar relationsproblematiken ytterst i identitetsproblematiken och kanske är det så för oss alla när man tänker efter. När man kan se på sig själv som Gud gör det hamnar ju själva relationsproblematiken också in ett annat dager... Just denna aspekt skulle behövt lite mer utrymme. Som berättelse är den dock värdefullt att läsa.

Billy Graham om "ifall jag kunde leva om mitt liv så.."

2006-08-25T15:37:00.000+02:00

Läste något bra i en artikel av Billy Graham, som är värt att tänka över både det ena och det andra, tycker jag...

If he had his life to live over again, Graham says he would spend more time immersed in Scripture and theology. He never went to seminary, and his lack of a graduate education is something that still gives him a twinge. "The greatest regret that I have is that I didn't study more and read more," he says. "I regret it, because now I feel at times I am empty of what I would like to have been. I have friends that have memorized great portions of the Bible. They can quote [so much], and that would mean a lot to me now.

Ruth dwells at the center of his world. "At night we have time together; we pray together and read the Bible together every night," he says. "It's a wonderful period of life for both of us. We've never had a love like we have now—we feel each other's hearts."

Vill du läsa hela artikeln, klicka här!

Bengt Nordenberg 1857

2006-08-15T11:27:00.000+02:00

På Bra och Begagnat köpte jag en fin konstreproduktion.

Målaren är Bengt Nordengren (1822-1902), en torparpojke från Blekinge som målade originalet år 1857.

Hans bilder tillhör den romantiska perioden, enligt konstvetare.

En läskunnig kvinna läser högt ur bibeln för de andra. Många var fortfarande fast i spritmisbruk men alltfler sökte sig till gud och hans Ord. Tänk vad gott!

På liv och död - Patricia St. John

2006-08-13T23:57:00.000+02:00

Även om det inte står att det är en sann berättelse, så är det ganska säkert att det mesta hon skriver bygger på verkligheten. På biblioteket finns boken troligen med som barnbok. Men verklighetsskildringen gör att både vuxna och barn kan tillgodo göra sig hennes berättelse med behållning.

Boken handlar om flyktingar i förmodligen Sudan eller Etiopien. Kärleken människor sig emellan står i stor kontrast till striderna inom landet som bara fortsätter och fortsätter. Ingen verkar bry sig om dem... En flicka på 15 år har hamnat i ett flyktingläger efter en lång vandring där många dött. Man har begravt de sina och så har man fortsatt. Det fanns inget val. Vilket lidande! Mitt i detta finns ändå hopp. Några människor bryr sig... ett kärt återseende... Mycket läsvärt!

Det barn vi fick - Åsa Bryhagen

2006-08-13T19:54:00.000+02:00

Boken huvudperson är en liten kille, Johannes. Han har Downs syndrom. Hans mamma skriver om livet med denna speciella människa. Hon vidrör många tankar som förmodligen får en hel del läsaren att tänka om....

Att börja leva med ett annorlunda barn...
I bokens första del beskriver Åsa mest om känslor och bemötande kring att få ett annorlunda barn. Hennes tankar alltifrån längtan till barn, som bara inte gick att förverkliga, glädjen att ändå bli med barn, den inre kampen efter födseln då hon upptäcker att hennes barn har sneda ögon...., och sedan glädjen att faktiskt ha ett annorlunda barn beskriver hon på ett ärligt, tankerikt och uttrycksfullt sätt.
Kapittel fem handlar om omgivningens reaktioner och visar hur ofta människor (kanske vi med?) kan vara riktigt tanklösa i deras bemötande av föräldrar med ett "annorlunda" barn. Åsa skriver att det som var svårt att bemöta "var den undvikande sorgensenheten. Den som stängde till. Som gav ett "Beklagar", och sedan vände sig bort, pratade om något annat. Väder och vind. Sorgen konserverades i en tättslutande förpackning, grävdes ner djupt i jorden likt kärnavfall. VARNING! Radioaktivt! Tillträde förbjudet! Som om det inte fanns något mer, en väg vidare.
Kärlek.
Ett barn."

Träning, syskonperspektiv och skolan
Andra delen innehåller mycket om hur hon lärt sig att bemöta Johannes på ett sätt som passar just honom.

Efter att först göra allt för att träna Johannes allt vad de kunde, förstod hon och hennes man efter ett tag att alla dessa träningsmoment inte grundade sig i vem Johannes var, utan var mallbaserade. Men varför skulle han behöva bli som alla andra? De ändrar sig radikalt i sitt sätt att tänka och avstår därför uttryckligen från att följa en viss allmän metod. Det ska passa Johannes!

Åsa benar upp en hel del tankar utifrån ett syskonperspektiv och bjuder läsarna på insikten att även där finns mycket gott att hämta.... bara man kan acceptera det som är annorlunda och att inte allt behöver vara "normalt".

Det är mycket intressant att följa tankarna som sedan leder till att Johannes kommer med i en vanlig kommunal skola och inte i en särskola. Detta leder sent omsider till att en elevassistent fyller en central roll i Johannes skolgång. Kapitel åtta återger ganska detaljrikt hur hans skolliv tar form och utvecklar sig.

Vad då fördomsfullt...?
I del tre öppnar sig perspektiven. Frågor kring samhälle, normalitet och människovärde tas upp. Flera fördomsfulla utsagor närbeskådas och det slår mig hur lätt man (vi) (o)medvetet talar nedvärderande om utvecklingsstörda människor. Tänk bara på hur ofta man hör sägas "pojke eller flicka spelar ingen roll. Bara det är friskt". Allt bedöms hela tiden efter en viss norm, det normala. Varför skulle alla vara "normala" egentligen...? Här finns mycket tänkvärt att läsa!

kristen grund
Hela boken andas ett fördolt kristet tänkande. Ibland så kände jag väl att tankarna kunde ha varit tydligare, mera bibelinspirerade. Samtidigt förstår jag att denna bok säkert kan ha större ingång bland andra, icke-troende föräldrar, studerande och andra intresserade genom att just inte blanda in "religiösa" tankar allt för mycket. Även hennes 11:e kapitel som handlar just om gudsbild och där hon avslöjar mera tydligt vad hon står för, kan jag tycka som lite väl försiktig. För min egen del saknar jag den så älskade hänvisning till den 139:e psalmens lyrik som ju inte bara gäller friska barn utan alla barn:
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet....
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
(13,15)

litet extra...
Som om Åsa betänkt sig finns det nu på nätet ett tillägg till boken, ett kapitel 12 som handlar om den enfaldiges teologi. Den går att ladda ner gratis och är mycket läsvärt. Många kända bibelberättelser får liksom en annan vinkling när de betraktas utifrån en handikappades ståndpunkt.... Det är då man riktigt inser att just de enfaldiga som det inte räknas med i världen, faktiskt förstår vissa saker bäst och vi behöver dem för att få rätt perspektiv. Och visst är det märkligt att Jes. 53:3
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
på sätt och vis kan likna just en handikappades ansikte.
Det är inte det det riktigt är men ändå.... jämförelsen
tränger sig oemotståndligt på....

Med familjeveckan på Furuboda färskt i minnet, får jag plötsligt tanken på Ingemar Olssons sköna människor, en sång som är oerhört populär på Furuboda och ofta ekar i huvudet på mig.

Ett vuxet liv för Olof - Karin Ahnve

2006-08-09T14:53:00.000+02:00

Tredje boken om Olof efter Stjärnhimmel och "Mi mam". Det tog inte mycket tid att läsa den här boken heller när man väl läst de två föregående böcker om hennes svår autistiska son.

Karin beskriver på sitt finkännsliga sätt om den värsta sommaren i hennes liv då allt i livet såg ut att ta slut och då Olof mådde som sämst. Hur är det möjligt undrar man efter det positiva som man läst om i föregående böcker. Tur att man läst titeln innan.....

Därefter går det uppåt igen. Efter livet bland kvinnor blir det killar som kommer in i bilden.
Och så tacksam hon blir för den nya LSS-lagen som skapar förutsättningar för ett vuxet liv för Olof!
Man gläds med henne när man läser hur Olof utvecklar sig och egentligen inte alls är så väldigt strukturbunden längre som han var innan. Tänk om en människa bemöts som människa och inte först och främst som handikappad. Med stor respekt läser jag också om Olofs assistenter som betytt så mycket för Olof som i slutändan bor själv på Brännö tillsammans med sina assitenter.
Jag kunde inte låta bli att kolla på nätet och visst så bor Olof på Brännö!!

Man gläds också för Karins del att hon äntligen fått ett mera normalt liv efter så många år av lidelsefullt tjänande.

Hennes böcker - speciellt andra boken - har berört mej mycket! Mycket som jag känner igen i hur jag själv försöker jobba som personlig assistent, samtidigt som de inspirerat mig att gå vidare på den vägen...

"Mi mam" - Karin Ahnve

2006-08-07T10:13:00.000+02:00

Den här boken är fortsättningen på boken Stjärnhimmel om livet med med ett gåtfullt barn som jag bloggat om tidigare.

Jag läste boken i ett svep och blev mycket berörd av det jag läste, egentligen precis som med första boken, fast ännu mer nu, känns det. Speciellt samtalen med Erika och Leif i slutet på boken tyckte jag var oerhört bra och jag känner igen mycket ifrån mitt eget sätt att jobba. Det är väldigt berikande och sätter ord på saker som jag känt men haft svårt för att uttrycka. Jag känner mig tacksam för att Karin gjort det på ett sådant rikt och fint sätt. Det märks i hur hon skriver att skrivandet är ett sätt att reflektera över den dagliga verkligheten som är ömsom toppen och ömsom botten och att allt vad som ryms emellan. Åter igen känner jag djup respekt för en sådan mamma som bjuder på sig själv gentemot sitt barn men genom sin bok också emot sina läsare på ett befriande ärligt sätt. Sanningen befriar och skapar utrymme för sig själv och andra. Just detta känns så värdefullt.

På ett ställe skriver hon om en myndighetskontakt som bortom all förväntan betydde mycket för henne: "Den här mannen såg i mig inte enbart en vuxen kvinna, mor till ett utvecklingsstört barn. Han såg också den lilla flickan, som fått på sig för stora kläder."
Att hon verkligen menar det hon skriver framgår lite senare när hon skriver så här: "Under lång tid hade sorgen funnits som ett ledset famlande bland obesvarade frågor. Varför talade han inte? Varför var han så planlös och stökig?... Omgivningens både undrande och kritiska blickar gjorde inte bördan lättare. Somliga ansåg att Olof var ouppfostrad och besvärlig samt att jag var en överbeskyddande hönsmamma. Själv kände jag mig ensam och förtvivlad, men smärtan var så vag i konturerna att jag inte kunde klä den i ord" .

Mitt i och trots alla svårigheter finner hon ändå orsak till tacksamhet och finner glädje i ordet förnöjsamhet, även om hon är medveten om att detta är ett fult ord i många kretsar. Hon vill inte vara en som alltid kräver mer och aldrig är nöjd. "Jag vill vara otidsenlig och tacksam över mitt liv", skriver hon. "Ändå är jag det inte alltid... " Det är som Thomas Sjödin brukar säga. Det är inte målet som är avgörande - ingen av oss kan leva upp till den. Det är riktningen som man faktiskt väljer som är det viktiga!

Utifrån denna livsinriktning som hon valt, finner hon att Olof i många avseenden vidgat hennes ögon. Den djupa sorgen har på ett förunderligt sätt öppnat för den ännu djupare glädjen.
Hon säger sig också uppleva tillvaron mycket intensivare än förr.... Jag har blivit sårbarare i relationer, lägger märke till skiftningar i folks ansikten... Kanske är det så att Olof fått mig att låta upp alla sinnen. Eftersom han saknar verbalt språk, måste jag läsa i hans ögon, lyssna till hans andhämtning, observera hans kropps rörelser och tolka hans ljud. Kommunikationen med honom kräver lyhördhet av stora mått.

Det är härligt att läsa att Karin och Olof hittat samma sätt att avsluta dagen som så många andra nämligen genom att läsa för honom. "Oavsett hur Olof förhåller sig till sina böcker, så är våra sagostunder djupt berikande. Förtroligheten mellan oss lägger sig som ett försonande täcke över dagens eventuella vedermödor och skänker ro för natten."

Månad för månad antecknar Karin sina oftast stormiga upplevelser med sin älskade Olof, ett barn som efter moderna tiders kunskaper inte skulle "behöva" finnas till, men som hon för inget guld i världen vill undvara och som trots allt det svåra har berikat hennes liv och öppnat hennes ögon för det som är verkligen av värde i livet. Hon överför sin varma kärlek till Olof på ett sätt som gör att man faktiskt nuddar vid den själv och man anar sig förstå den även om det är på långt avstånd. Det vore önskvärt att alla som jobbar som personlig assistent - som jag gör själv - men också de som bestämmer på de här områden skulle ta sig tid att läsa hennes böcker för att förstå bättre de också!

Malin har gift sig ...

2006-08-06T16:14:00.000+02:00

Malin som jag jobbade ihop med på Vårsol år 2002/3 gifte sig igår (06-08-05)

vid västra vätternstranden lite norr om Jönköping.

De kom fram på var sin häst. En enkel vigsel-ceremoni genomfördes. Roligt att också kunna hälsa på Helen som fortfarande jobbar på Vårsol..

Hoppas du får ett gott liv med din Svante Hildesson!

Den farlige maktmanniskan - Edin Lövås

2006-08-06T15:42:00.000+02:00

Boken upplever jag inte så strukturerad som man skulle önska sig. Den består utav 23 små kapitel, där olika egenskaper av maktmänniskor framgår! Jag har försökt att härunder plocka fram det som kan skapa ett helhetsintryck som jag hoppas kan vara till nytta även den som inte läst boken, men kanske ändå inspireras till att göra det efteråt!

Maktmänniskan kan karakteriseras så här: • Vill vara i centrum för uppmärksamheten.
• Är alltid stridslysten. Ar en riktig debattör och vinner oftast genom sina skarpa iakttagelser och taktiska metoder.
• Har skuldkänslan som främsta vapen: de angriper verkliga fel, men de dramatiserar och överdriver. Maktmänniskor förkunnar inte guds nåd, hur mycket de än predikar med Bibeln i hand. Moralistens största glädje är att vara grym med gott samvete.
• Hot mot självkänslan. Maktmänniskan försöker bryta ner den andres sunda självkänsla och framhäver sig själv som oumbärlig oftast i den grad att de andra helt beroende av en själv och i minsta detalj. Ofta är det män som blir maktmänniskor men i äktenskap har det hänt många män som drivits till sådan desperation att de utnyttjat sin fysiska överlägsenhet och slagit sina plågoandar. Därefter kan hustrun hota med vad hon vill – även polisen. Tyvärr förekommer detta också i kristna kretsar. Även där finns människor som inte känner annat än sin egen oskuld.
• En maktmänniska ångrar sig inte. Det är alltid en annan som är skyldig.
• Hanterar farliga ledarmodeller där han anser sig själv vara guds smordes företrädare. Jämför sig ofta med Mose.
• Oförstående för andras behov. De uppträder som herdar som bara tänker på sig själva (Jud.12)
• I stort behov av stimulans. Angriper vad han kallar livlös och död kristendom i river ner den atmosfär som präglar Andens frukter. Det är inte lätt att genomskåda dessa attacker. Han försöker få fart på församlingen på ett sådant sätt att han själv blir föremål för beundran och vinner mer makt i församlingen.
• Orimliga förväntningar. Maktmänniskan kräver fullt engagemang och vet oftast att manipulera folk så att de ger efter för hans (orimliga) förväntningar. Levande kristendom är annorlunda. Mitt i vår ofullkomlighet och synd kan vi alltid glädja oss åt Jesu Kristi storhet.
• De lurar de flesta. De knyter förbindelser som ser ut som vänskapsband, och de skapar förutsättningar för beroende. Judas säger att de ”är stora i orden samtidigt som de smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud.16) Paulus kallar dem för ”hycklande lögnare” (1 Tm 4:2)
• De förorsakar splittring. De har ordet i sin makt. De börjar klokt och ibland försiktigt. De döljer sin falskhet och lurar dem flesta. Efter en tid börjar oron och splittringen. Människor delas upp i medspelare och motståndare. Fienden pekas ut och striden är igång. De har dubbelspel som livsstil.
• Favoriserar underordningssystem där han som man i familjen skoningslöst kräver att kvinnan och barn ska lyda honom i allt. Det är bara att viljelöst följa efter. Frigörelsen kan vara oerhört smärtsamt. Den som under längre tid har kommit ur vanan att tänka självständigt, göra egna bedömningar, fatta egna beslut och ta ansvar för sitt liv, upplever ofta att världen har blivit en ytterst osäker plats att leva på.
• Driven av maktrus och de svagaste är mest utsatta! De följer satans fotspår när han försöker fresta Jesus ”Om du tillber mig, skall allt detta bli ditt” (Luk.4:6-7)

Varför blir kristna kretsar miljö för maktmänniskor?
• Till Korintierna skriver Paulus som är förvånad över dem ”Ni finner er i att man förslavar er, äter er ur huset, kuvar er, hunsar er, slår er i ansiktet” (2 Kor.11:20)
• Många förkunnare har hamrat in att kärleken, tålamodet och förståelsen är gränslös. De har inte nyanserat, inte förklarat att man kan löpa risk att bli skamligt utnyttjad i kärlekens och toleransens namn.
• En annan orsak är att folk i alltför hög grad har vant sig vid att vara åskådare i kyrkan. Guds barn är oerhört godtrogna. De flesta är fostrade så att de inte kan fatta att somliga ”är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv” (Fil.1:17)
• Oftast använder de bibeln i sin argumentation och bygger då upp ett enkelt, teologiskt lärosystem med en mängd orubbliga principer. Detta system kräver deras absoluta lydnad under sken av trohet mot den rätta läran. De människor han får i sitt våld upplever det som att de står emot gud om de protesterar. Tjugo, trettio bibelställen och ett antal specialuttryck som fungerar som slagord får dem att tro att de hittat det centrala i Skriften så att de nästan inte behöver mer. Det är så sekter föds, och det är så sektledare får makt.
Vi behöver förstå att vi ska följa församlingsledare som Gud har satt att tjäna och som avhåller sig från allt skamligt smussel och inte använder knep eller förfalskar guds ord (jfr 2 Kor 4:2).

Hjälp för maktmänniskornas offer
Edin skriver: ”Vi som ger råd får absolut inte vara för snabba att komma med allt för enkla förmaningar. Det är lätt att säga till en stackars människa: ”Håll ut bara, jag ska be för dig, det blir nog bra” och så vidare. Men det räcker inte med goda råd om att stå emot och inte låta sig brytas ner. Den som använder den tonen och skickar i väg en maktmänniskas offer med en klapp på axeln, trycker bara henne ännu längre ner i skorna. Att fly har varit lösningen för de flesta." Kom ihåg att även Josef fick Guds uppdrag att ta med sig Jesusbarnet och Maria för att fly för en despot. (Mt.2:13)
Bästa tips för den som råkat för en maktmänniska är alltså: bryt förbindelserna totalt!
Räkna inte med att maktmänniskor bättrar sig! Skriv inte några brev till dem. All erfarenhet visar att det bara gör saken värre. Maktmänniskan stortrivs som har hur lätt som helst att vända och vrida på det som skrevs så det i slutändan blir brevskrivaren som är värst. Ska man skriva, så skriv rent formellt.

Finns det förlåtelse för maktmänniskor?
Ska barn och äkta makar förlåta sina plågoandar? Ska terroriserade församlingsmedlemmar förlåta dessa maktmänniskor? Ja, det ska de! Jesus har lärt oss att förlåtelsen är gränslös. Men anser man att det är nödvändigt att uttrycka förlåtelsen i ord till maktmänniskan själv, ska man akta sig mycket noga för att ge honom ett nytt redskap i sin maktkamp. Tyvärr har det ofta blivit så att maktmänniskan slår till, fysiskt eller psykiskt. När offret sätter sig till motvärn, får hon höra: ”Du lovade att förlåta allt. Du sade att du skulle vara tolerant. Visa nu ödmjukhet!” Etc etc. ”Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” Gal.5:1.

Brorsan på besök

2006-08-04T17:38:00.000+02:00

Ganska så oväntat fick vi några dagars besök av min bror Marcel med familj.

Här står vi utandör vårt hus precis innan han åker vidare till Öland. Kul att ha dem här efter 2 år.

Vädret var så där, så det blev inte mycket gjort under de dagarna de var här men att vara tillsammans och kunna prata litet räckte.

Starkare än hatet - Tim Guénard

2006-07-25T22:45:00.000+02:00

Förkastat ...
Boken är en sann berättelse om ett barns livsöde. Tim är oönskat och blir förkastat av båda föräldrarna. Efter att hans pappa har kastat ner honom från trappan och hans ben brutits på många ställen, vaknar han upp på sjukhuset. Han placeras i olika fosterfamiljer som tyvärr bara tar honom för pengarnas skull, även om mannen i andra familjen verkligen tar hand om honom och Tim på så sätt upplever riktig vänskap. Tim anses dock att med flit förorsakat en ladubrand och kvinnan i familjen bestämmer att han ska bort. Efter att han placerats på ungdomsanstalt upplever han mångfaldig förnedring både från lärarna och grabbarna där, men han klarar sig genom att bli en riktig hårding. Han rymmer och lever som gatupojke i Paris.

längtan efter vänskap...
Hela tiden märks hans längtan efter någon som tar sig an honom, någon form av vänskap. Detta finner han i en kriminell krets där han hamnar och får lära sig att råna prostituerade och hallickar. Han jobbar ihop med en kille som verkligen känner för honom och som Tim betraktar som sin storebror. På det sättet förstår man faktiskt hur unga killar som inte upplever någon tillhörighet i livet lätt kan hamna bland extrema grupper i samhället när de märker att de aksepteras där och får tillhöra gruppen som alla andra. Steget till att anamma gruppens åsikter är inte alls stort om detta leder till bekräftelse och uppskattning....

Polisen plockar upp honom från gatan (Paris) och Tim hamnar på ungdomsinstitution igen men rymmer nästan direkt då han återigen märker att där är livet som värst. Tillbaka i Paris fastnar han i polisens grepp igen men hans revolt gör att en domare tar honom på allvar och ser till att han får komma till ett ställe där han kan lära sig till stenhuggare. Han satsar hårt och klarar utbildningen och beviset på det lämnar han in hos domaren som ville ge honom en chans! Fint att läsa!

boxare i kontakt med "utomjordingar"
Tim utvecklar sig till boxare och drivs av hämndlystnad gentemot sin far som han vill döda. I boxning blir han en riktig proffs och detta för med sig beundran, beröm och "vänner". Medan Jim gör arbetspraktik lär han känna en arbetskamrat som är kristen och vittnar om sin tro på Gud. Det är något som både tilltalar och irriterar honom.
Han kommer i kontakt med l'Arche, sedan 1964 en av Jean Vanier startad gemenskap av mentalt handikappade som lever tillsammans med sina assistenter med kärlek som grundval. Jim blir helt paff när han ser att sådant finns.
Boxning har gjort att han har bra ekonomi numera men utan verklig kärlek. Efter att ha träffat på fader Thomas, en katolsk präst som gång på gång visar att han aksepterar Jim sådan som han är, blir Jim katolik och jobbar som assistent bland de handikappade.
Detta liv betyder mycket för honom och han förändras mer och mer, om än så långsamt.... Hämndlystnaden som drivit honom hittills börjar mer och mer försvinna.

Som tjugotvååring lär han känna en flicka som senare blir hans fru som kommer från högstatusmiljö. Detta blir väldigt påfrestande för honom, hela livet i Paris börjar bli otroligt jobbigt för honom. De flyttar dock till Lourdes och tar emot utsatta ungdomar och andra barn.

utpräglat katolsk miljö
I de sista kapitlen märks hur Jungfru Maria spelar en stor roll i hans liv. Han vänder sig till henne, inte direkt till gud. Det är helt förståeligt att han blivit påverkat av sina katolska vänner men samtidigt är det lite pinsamt att märka att det katolska tänkandet tar mer och mer plats i hans beskrivningar. För mig känns det som om det mer genuina kristna tänkandet i början av hans vägar mot tron uppslukas av katolskt tänkande.
Hans omvandling blir inte mindre för det, men denna sista del i boken läser jag därför med mindre entusiasm.

fantastiska moment i boken...
Det finns i boken en del rader som fastnade för, speciellt nu jag under dagarna är en vecka på Furubodas familjeläger som är inriktad på att vara till glädje och nytta för dem med nedsatta funktioner.

Tim är tillsammans med sin kristna arbetskamrat (Jean Marie) och hälsar på den kristna gemenskapen för handikappade och deras assistenter i l'Arche:
"Jean Marie ber mig stiga på. Jag (Tim) känner mig illa till mods, har noll koll, behärskar inte alls situationen. En pojke kommer nerför trappan och frågar vad jag heter. Jag berättar det för honom. Han lägger sin hand på mitt hjärta och säger:
- Tim, du är snäll du!
Poff! Hans ord är som stor smekning, en smocka full av ömhet. Ingen har någonsin sagt om mig att jag är "snäll". Jag har aldrig varit annat än en oäkting och en skitunge .... En handikappad med gäll röst och ansträngd röst och förvrängd mun ger mig detta ord som en gåva. Det är en riktig knockout. Ja, det är den första knockout jag fått under min karriär. Och den fick jag av en handikappad pojke. För första gången i mitt liv går jag ner på knä inne i mitt hjärta. (s.179)

En annan fin beskrivning hittade jag på sida 198/9 där Tim skriver om sitt möte med fader Thomas, prästen:
Av honom får jag tre skatter: det villkorslösa välkonandet, förlåtelsen och hoppet. Jag kommer från en total intighet och har bara mörker i mitt hjärta. I den ogenomträngliga dimma har lille fader Thomas - knotig som en vinstock, späd till sitt yttre, stark som en klippa i sitt inre - börjat plantera stjärnor. Hoppets gryning börjar skymta fram. Han ger mig en visshet: jag är skapad för att uppleva kärlekens lycka och för att få leva kärlekens eviga liv. Det är oåtkomligt också för en skurk. Fader Thomas tar emot mig som jag är och försöker inte ändra på mig. Han är kärlekens kanal.
Hopp får man inte i ett trollslag. Det finns män och kvinnor, barn och gamla som kämpar mot den hopplöshet som håller jorden i sitt grepp, och det hjälper hoppet att växa. Man kan inte gå förbi dem utan att lägaa märke till dem. De lyser. Det är människor och deras livsstil som väcker frågor. Inte idéerna."

Just de här möten med funktionshindrade och kontakterna med fader Thomas anser jag vara bokens höjdpunkter förutom det att det så klart är något storslaget att en människa som varit så driven av hatkännslor ändå kommer till en verklig sinnesförnyelse. Boken är inspirerande och hoppingivande och kan läsas med stor behållning för dem som har funktionsnedsättningar och försöker att betyda något för dessa medmänniskor.

Jaha... har du läst så här långt, då kan du väl skriva ett litet kommentar. Det uppskattas!

funderingar kring boktravar

2006-07-22T12:38:00.000+02:00

Läste Thomas Sjödins krönika i 5emajs dagentidning - visst jag brukar ligga efter några månader med dagenläsning (kanske på andra områden med?). Thomas vill befria sina läsare från skuldkänslor att inte ha läst den eller den nya boken och informerar oss samtidigt att Kongressens bibliotek i USA som är världens största, dagligen får in hela 7000 nya trycksaker.

Det är alltså ingen idé att satsa på allmänbildning när man rimligtvis borde förstå att allt man läser aldrig kan bli mer än ytskrap, säger Thomas. Han förespråkar därför att läsa om böcker istället och på det viset välja fördjupning hellre än att skrapa på ytan. Jag håller med, men ... ska inte en del av de där 7000 nya trycksakerna faktiskt räknas som fördjupning i alla fall?

varför läser jag?
Frågan borde kanske ändras till varför jag läser. Är det uttryck för dåligt självförtroende som gör att man vill putsa upp det med mera kunskap som man sedan vill skylta med? Är det ett tygellöst sökande efter just de ord som ska ge mig denna inre upplevelse som jag över allt annat eftersträvar? Eller finnar man glädje i att möta andras tankar om livet och ta in dem för att bearbeta dem tillsammans med de man redan samlat på sig innan? Så är det för mig i alla fall!

Jag tror att det är bra om tänker över sina läsvanor och blir medveten om varför man håller på så där ivrigt. Sen kan man ändra sig eller bara fortsätta med läsningen, precis som man tycker att det är bäst... Fast inte ska man väl läsa därför att just andra tycker att man ska göra det. Det känns som om detta vore den värsta anledning att läsa ...

För min egen del trivs jag oerhört med att läsa många böcker och tänker faktiskt att fortsätta med det. Det beror nog på att jag är just jag.

Stjärnhimmel - om livet med ett gåtfullt barn - Karin Ahnve

2006-07-21T19:29:00.000+02:00

En fascinerande beskrivning av Karins liv med sitt autistiska barn Olof.

I boken följer man henne på sin upptäcktsfärd när det gäller hennes son alldeles ifrån födseln tills pojken är nio år. Det tar flera år innan Karin förstår att hennes barn verkligen är annorlunda och slutligen får diagnosen autism. I Olofs fall ingår också att han inte talar! Det gör att han ännu mer är ett gåtfullt barn, även för sin mamma, som ändå lärt sig mycket om just Olofs sätt att kommunicera. Det känns på ett sätt befriande när Karin klargör att hon ändå finner en väldig logik i Olofs "språk". Men visst tar det tid att lära sig detta språk.... Jag anar att just denna upptäckt måste ha varit guld värt för henne!

Något av detta förstår man lite mer när man läser:
"Härom morgonen blev det fel. På väg ut mot taxin pratade jag som vanligt med chauffören och den vårdare som alltid åker med. "Nu kommer snart Maria och Klas", sa jag med fast övertyygelse. Men då bilen rullade fram satt varken Maria eller Klas i den. De var båda sjuka och andra hade fått rycka in. Tyvärr hade jag inte fått veta detta. När Olof fick se de oväntade personerna blev han stel som en pinne. Jag hade några sekunder på mig att förklara hur allt låg till, och det var långtifrån tillräckligt. Det sista jag såg av Olof, innan han for, var hans förvirrade och anklagande ögon. Taxiresan blev förfärlig och dagen helt förstörd. Vad kan ha tänkt? "Går det inte att lita på mammas ord längre? eller "Har Maria och Klas lämnat mig?. Hur viktigt är det inte att grundligt förbereda Olof på sådant som ska ske, och hur nödvändigt är det inte att ha full täckning bakom sina ord. (s.136/137)

Berg- och dalbana
Man gläds med henne när hon berättar om framsteg som Olof gör även om livet tillsammans med honom som helhet ändå förblir en berg-och-dalbana. Hon skriver ömt och realistiskt och medan jag läser får jag stor respekt för Karin som väljer ett sådant liv som nog många inte skulle vilja leva så. Trots detta är det klart att hon inte är någon supermänniska och heller inte vill verka vara en sådan.
För den som själv konfronteras med autistiska medmänniskor i någon form kan läsning av den här boken varmt rekommenderas. Hon nämner en hel del praktiska tankar också.
Varför tycker jag att den här boken är så bra egentligen? Det beror nog på att jag instämmer med en allmän biblisk sanning att det är bättre att ge än att få. Och att Karin har gett råder det inget tvivel om. Samtidigt erkänner hon att hon nog aldrig anat att det också finns väldigt mycket att få när man väljer en sådan väg. Men man måste nog börja med att ge innan man kan få."

Inkräktaren - Sheldon Vanauken

2006-07-19T22:45:00.000+02:00

Under dessa dagar i sommarhättan läste jag Vanaukens bok "Inkräktaren". Boken fick svensk översättning år 1987.

Egentligen framgår egentligen inte helt klart vad bokens titel betyder, men man upptäcker att det måste gälla gud själv som genomborrar en näst intill obrytbar kärleksbarrikad som de här två äkta makar rest för att skydda sig mot allt som skulle kunna ändra på deras gemensamma lycka.

Boken är en autografisk berättelse om ett par som helt och hållet inriktar sig på varandra där ändå först den ene sedan den andre så småningom genomgår en sinnesförändring genom att bli kristna. I denna livsprocess spelar C.S. Lewis en tydlig roll, något som även märks tydligt, senare i boken.

I och för sig finns det naturligtvis många beskrivningar av människor som överlåter sig åt gud, men den här berättelsen är väl ändå lite anoorlunda än de flesta andra och den har fascinerat mig speciellt de senare delarna av boken.

Det kristna tänkandet utvecklar sig inom ramen av den anglikanska kyrkan som i mångt och mycket påminner om katolska kyrkan. Det känns lite så där ibland även om ju inte alla behöver ha samma åsikt om saker och ting som jag.... När tydligt framgår att författaren är väldigt lyrikintresserad och skriver sina sonnetter har jag ibland nära till att ge upp med fortsatt läsning. Jag fortsatte dock ändå och blev inte besviken.
När hans maka efter ett antal år får en sjukdom som är lika med en dödsdom så får man läsa om hur mannen - författaren - långsamt förändrar. Även som kristen märks att hans liv var väldigt upptaget av sin fru, lyrik och annat, medan hennes liv förvandlades allt mer till ett där Kristus utgör livets mål och mening. Man följer hans fortsatta utveckling och hur han sörjer sin fru när hon väl dött. Denna process avslutas kraftfullt i sista kapitlet "den stränga nåden", som på sätt och viss verkar vara bokens klimax. Änkemannen kommer alltmer till insikten att makans bortgång på sätt och viss är en nåd, mer än en grymt livsöde. Hur han kommer till den insikten är inte så lätt att sammanfatta, men detta sista kapitlet (speciellt sidorna 284 och framåt) känns för mig i alla fall som bokens mest intrigerande. Jag bildskannade de där sidorna och om så önskas skickar jag dem gärna till dig som läser det här.

Sorgearbetet som helhet - även om alla sörjer på sitt eget sätt - kändes speciellt värdefullt att del av. Jag anser inte ha insikt i sorgearbete så värst mycket och heller skulle jag vilja påstå att hans tankar alla gånger är vägledande men de är vad de är: en sörjande mannens tankar. Några av dem återger jag härunder:
"När sorgen försvinner, innebär detta inte lycka. Den följs i stället av en stor tomhet" (s.308).
När alla minnen börjar förblekna, kände han sig uttorkad på känslor, det var som om tårarna hade torkat upp. Och i samma takt var det som om närheten till sin före detta maka långsamt försvann. Han kände sig ensam..... Så var det för honom. Så är det säkert inte för alla, men nog önskar man sig att kunna förstå dem som genomgår en sådan förlust för att kunna vara en som förstår! Bäst är väl ändå att lyssna och inte tro att man vet....

I epilogen berättar författaren om en dröm som han haft. I denna dröm möter han sin fru och är under drömmens fullt medveten om att hon nu lever hos gud. Hon sägs veta allt om hans situation .... Nja.. lite svårt! Lätt att man tror att det faktiskt är så att avlidna makar vet om ens livssituation. Jag känner att jag inte vill tro på sånt om inte bibeln verkligen ger belägg för att det skulle vara så. Jag håller mig nog till ordet där Predikaren säger: "av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal." (5:2).

Varför läser man deckare?

2006-07-06T07:43:00.000+02:00

Arbetet på Bra och Begagnats bokavdelning har gjort att jag sista tiden börjat läsa lite andra böcker än kristna studieböcker som jag gjort hittills mestadels.

Ett genre blev deckare... Aldrig kunnat tänka mig innan, men det är faktiskt roligt att upptäcka att man kan ändra sig i viss mån, även om det kanske inte betyder att jag kommer att sluka just sådan litteratur i stora mängder framöver.

För att få en viss översikt om vad det rör sig om läste jag bl.a.
I neonljusets skugga, en liten pocketbok som tar olika sorters deckare och stilar. Christies pusseldeckare som nog inte har så mycket att göra med själva livet i samhället förkastas i boken ganska allmänt, även om hennes böcker har sållts i enorma antal: mer en miljard böcker i många olika språk...

Moderna deckare - oftast kvinnor - skildrar först och främst livet och samhället och mordplottet kommer först i andra hand. Det känns rätt! Jag kommer nog att läsa några böcker av Åke Edwardson, Elisabeth George samt Harvey, Fossum, Reich, Holt, Guterson framöver...

fynd och fusk - Per Beskow

2006-07-06T07:34:00.000+02:00

Läste Per Beskows nya bok om falsarier och mystifikationer omkring Jesus. Ärligt sagt är det väl ingen bok som man bara läser rakt igenom som roman eller så fast jag gjorde det ändå. Tyckte väl att jag kände till för lite på det här området och då kan det vara bra att i alla fall vara någorlunda påläst . Jag är i alla fall glad att den här boken finns på svenska, där författaren enligt min bedömning utifrån stor kunnighet uttalar sig om ämnet och även om en del namnnämnda skrifter.

Den som tror att boken bara skulle handla om Dan Browns Davincikoden har alltså hamnat fel även om det ändå sägs något om den. Den här boken är mycket bredare än en bok om Browns fantasiprodukt.

Bokens inledning (där jag nu ska citera ifrån) förklarar snabbt att boken handlar om en mycket speciell literaturgenre genom vilken rykten sprids om att man funnit en tidigare handskrift med sensationella uppgifter om Jesus. I sådana skrifter får många oklara punkter i hans liv och kring hans död och uppstandelse nu sin definitiva förklaring. De nya uppgifterna sägs ofta vara omstörtande och visar att Jesus var helt annorlunda än vad de fyra evangelierna berättar i Nya Testamentet. Den utmanar kristenheten att revidera hela grunden för sin tro. Den kristna kyrkan sägs sedan länge förfalskat bilden av Jesus och har försökt dölja sanningen om honom, men den har nu äntligen kommit i dagen.
Ganska snart brukar dessa rykten blekna. Det visar sig att den sensationella handskriften inte alls finns till, eller att den är en förfalskning, eller att det står något helt annat i den än vad ryktet ger vid handen.

Boken är en uppdaterad version av en bok som 1979 kom ut med titeln Fynd och fusk i bibelns värld och som också hade en amerikansk version Strange Tales about Jesus (1983).

I inledningen ger Per Beskow en del förklaringar till orsaken att sådan litteratur över huvudtaget finns. Författaren tar bara upp ett antal publikationer bland väldigt många och hänvisar vidare till Ingemar Carlssons uttömmande bok På lögnens väg (1999).

Förr brukade man påstå att falsarier var hämtade ur gamla handskrifter, men att det var som tryckta böcker de nådde sin publik och blev trodda. Nu är dock inte böckerna det viktigaste källmaterialet utan nätet. Falsariet har ersatts av mystifikationen, som det kostar en långt större ansträngning att bestrida.

nagrå exempel på skrifter som behandlas i boken:

Enligt Barnabasevangeliet är Jesus inte Messias och Muhammed anses som guds budbärare. Originalet skulle ha upptäckts i början av 1700-talet och skulle enligt de engelska utgivarna kommit till mellan 1300 och 1500-talet, författat av en förutvarande kristen, som övergått till islam och nu ville åstadkomma en evangeliskrift som överensstämde med Koranens utsagor om Jesus.

flygblad från himlen
Olika skrifter talar om sig själva att de är brev från himlen till mänskligheten med oftast Jesus om avsändare, brev som hänger i luften och ska skrivas av varefter brevet försvinner igen. En vanlig uppmaning i himmelsbreven är att man ska börja fira söndagen redan på lördagskvällen.
En variant på det här temat är Mormons bok som var skriven på guldplåtar . Ängeln Moroni visade dem för Joseph Smith men skulle ha tagit tillbaka boken srdan Smith hade genomfört sin "översättning". Även här finns alltså heller inget original tillgängligt. En del uppgifter i Mormons bok stämmer inte alls överens med det man vet om Amerikas äldre förhållanden.

I boken upptas också skrifter som Esséerbrevet, Pilatus rapport, den heliga Issas liv, de tolv heligas evangelium, den nya tidsålderns evangelium, Esséernas fredsevangelium, Targum Jmmanuel (Mästarens lära och liv: Judas Iskariot), det hemliga Markusevangeliet och Mariaevangeliet.
Skrifterna analyseras och det framgår oftast väldigt klart att inget original finns åtkommligt eller så finns det andra tydliga fakta som gör att det inte finns anledning att sätta värde på sådana skrifter. Den som vill fördjupa sig i detaljerna om de olika skrifterna kan säkert dra nytta av att läsa boken.

Per Beskow är docent samt religions- och kyrkohistoriker.

värderingsförskjutningar mellan 1900 och 2000

2006-07-01T21:58:00.000+02:00

modern titel : Gode Gud, ge mig tålamod - men gör det fort
Jag läste den ganska nya boken (2005!) som jag faktiskt hittade på Bra & Begagnat. Intressant titel, tyckte jag. Passar bra i den moderna tiden då ingenting får ta onödig tid. Vi ska ju hinna med mycket under den relativt korta tid som vi tillbringar på den här jorden.

Läsningen handlar om stress, om olika sorters som vi kan uppleva och det gav en del aha-upplevelser.

Nackdelen var väl att jag läste med hög hastighet, gillade (en del), men glömde lika fort; en tragisk upplevelse och "sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med." Predikaren 1:13. (1917)
Inte lär det bli bättre när man blir äldre......(suck)

Ett kapitel gjorde att jag ändå fastnade för boken på ett annat sätt. Lasse Eriksson har bemödat sig med att göra en jämförelse mellan tidiga 1900-talets och 2000-talets dygder.
Här till höger sammanfattar Lasse sina jämförelser. Nog måste jag säga att jag som nysvensk ändå känner igen en hel del. I boken kommenterar Lasse förskjutningarna på ett roligt sätt.

Och sen då?
Man skulle kunna tänka att sådana ändringar har väl alltid funnits eller hur? Kanske det! Men hur som helst manar den här uppställning till eftertanke för egen del.
Vänstra radens egenskaper är man väl ändå förtrogen med och det ligger nära till hands att säga att så ska det vara, för nog förstår vi att 1900-tals profilen är försedd med många länkar till bibeln. Många kanske tror att kristna som satt sitt stämpel på dåtidens livsfilosofi, något som vi nu hunnit att bli av med till stor del, eller?

Jag känner att jag vill tänka vidare och ta tag i några konkreta ord i listan, både de till höger och de till vänster.... en enkel lekmannens kulturbedömning fokuserad på här och nu.

tystlåten eller pratglad?
Ska vi verkligen vara tystlåtna? Det finns ingen grund för att behöva vara tystlåten. Alla människor ska få leva ut sin personlighet som Gud har skänkt dem. Om där ingår att man är pratglad, varför inte? Vi behöver dem som är pratglada, även om inte varje sätt att tala är okay, för min egen del. Tomt prat och ord som nedvärderar andra eller oss själva, nej då! Hellre tystlåtenhet i så fall, men annars ett hjärtligt välkommen till våra glada pratare! Förresten om inte vi pratar om vår tro på vår Herre Jesus Kristus vem ska de höra den glada nyheten om ett hopp, om själva livet med stort L?

ärlig - verka vara ärlig
Märkligt är att nutidens människa vill verka vara ärlig utan att mena allvar! Tydligen fattar vi nog att livet utan sanning blir ganska meningslöst... Samtidigt kan det vara fördelaktigt att bara verka vara ärligt och när jordelivet är allt man har att räkna med kan man faktiskt förstå att folk tänker så. Men... följden av att inte längre ha viljan att hålla sig till sanningen är vi blir otrygga och skapar upptäckningsstress. Vi vet snart inte vem vi verkligen kan tro. Men då blir det ju tomt prat om vi tycker att det är så viktigt att våra barn kan leva tryggt när vi visar dem att det vi säger mycket väl kan vara halvsanning eller hellögn om det passar oss bättre för tillfället. Djupa ord som "jag älskar dig" kanske inte är menade alls ...
Gud har sagt till dej och mej: Jag älskar dig! Han står för det och menar det han säger! Det förblir evigt sant. Med såna ord kan man vara riktigt trygg! Han är som en god herde och längtar att få ta hand om oss, bara vi vänder oss till honom!

sparsam eller konsumtionsbenägen
Sparsamheten lärde alla sig under tiden då många verkligen hade det knapert. Talesättet "sparsam/snål som en Smålänning" talar nog för sig i detta sammanhang. Tyvärr måste jag erkänna att kristna mången gång har varit sparsam och närmast snål och trott att vi levt enligt guds tankar, men det nog mer mänskligt än enligt bibelns tankar att tänka så!
Att leva i tacksamhet och vara generöst benägen att dela med sig av det man har utan att alltid veta hur det ska lösa sig för en själv pekar mycket kraftigare på ett liv där man är beroende av gud till sin försörjning. Där borde vi ta efter Europas fattigaste kristna syskon i Moldavien som är beredda att satsa en stor kollekt på bibelspridning bland andra som inte fått bibeln på det egna modersmålet! Nog kunde de behövt pengarna själva med 70% arbetslöshet i landet!!
Konsumtionsbenägenheten däremot grundar sig mer på en tanke att vi här och nu ska ha det så bra som möjligt. Vi lever ju bara en gång på jorden. Så om man ska ha roligt ska man ha det nu! Stackars människa som hamnat i fällan där det inte finns något hopp om en framtid bortom döden! Men du! Du kan bli fri, du med! Tro på Herren Jesus som bar bort vår skuld, så får du evigt liv, du också! Då ändras behovet att konsumera kanske i att konsumindra....

rättvis eller lönsamt
"Det ska va rättvisst!" Så många gånger jag har fått höra det i mitt liv. Kanske du med? Men det är väl bra, eller hur? Säkert? Det beror på förutsättningarna du lever med! Om livet går ut på i genomsnitt 80 år på den här globen och sen är det inget mer, då har jag full förståelse och håller jag med dig! Men ändå är väl tanken på djupet inte mycket mer än att jag inte ska ha mindre än andra .... för det vore väl orättvisst! Eller, används det mest för att andra ska ha det lika bra som jag? Va ärlig nu! (eller ska jag säga: verka vara ärlig nu!?)
Hur många tillhörigheter vi har jämfört med andra är knappast något som påverkar hur vi ska tillbringa, så varför så noga med rättvisan då. Okay vi kanske kan samsas att vi bara ska använda uttrycket när det viktigt att andra ska ha det lika bra som vi...
Ja... om vi däremot redan lämnat denna rättvisearenan och kommit in på allt vi gör ska vara lönsamt, då ... har du verkligen förlorat mycket!
Om allt vi säger eller gör och går för ska gagna mig då blir vi snart utfattiga på äkta relationer. Att behöva få ut så mycket som möjligt i livet här och nu är nog ett riktigt dödselixir och kommer nog att bevisa att man får ut mindre av livet än om du satsat på andra än dej själv...

hel och ren eller kroppsfixerat?
Kroppen som hel och ren säger precis som den skulle vara: hel utan tatueringar, piercingar eller vad det nu kan vara som förändrar kroppen till utseendet. Till och med huden skulle vara vit.... Att det blivit stora förändringar på den fronten kan väl knappast undgått någon. Tekniken har skapat nya möjligheter så att var och en kan snygga upp kroppen allt efter pengarna räcker till. Kroppens utsida verkar blivit avgörande för ungdomar för att kunna bli accepterade och älskvärda. Kärlekslyckan verkar bero på att ha rätt storlek på brösten. Tragiskt är att fler och fler ungdomar börjat tro på detta och känner sig tvungna att ge efter för trycket från omgivningen. Självmordstalet talar här sitt tysta språk och att allt fler mår hur dåligt som helst lär väl inte vara en nyhet för någon heller. Här behövs klarspråk: detta är inget annat än ett uttryck för modernt slaveri. But the show must go on. Business as usual! Moneygudens tyranni måste ta slut!!
Orsaken? Vi vet inte längre att vi är älskade av vår skapare. Vi behöver inte göra ett dyft för att för att få komma till honom. Han längtar efter oss trasiga uppjagade människor och bjuder in oss med orden: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." Matt.11:28

Slutsats
Det vore enkelt att ta upp fler jämförelser men alla har ytterst att göra med frågan om vi tror på mer än själva livet här på jorden. Om nej, då är det ganska troligt att vi hamnar i ekorrhjulet som alla fostras till genom skolor, teve och övriga medier. Det leder till modernt slaveri som aldrig förr... Men det finns en utväg! Vi är välkomna till gud och han accepterar sådana som vi är.... Sprida detta ljus där du kan! Ora et labora: bed och arbeta!!

Corrie ten Boom - Herrens luffare

2006-06-29T23:54:00.000+02:00

Fick tag på den här boken skriven av en enkel kvinna men full av barnatro. Hon beskriver i 34 små kapitel många olika trosupplevelser på ett ibland mycket ärligt sätt även då det inte alltid är så fördelaktigt för henne själv.Corrie har dock som författare en stor merit att komma med: hon har upplevt och överlevt koncentrationslägret Ravensbrück där hon på ett märkligt har fått vittna om sin tro för många kvinnor som snart skulle dö.. Hennes familj hade innan dess undangömt judar men blivit förrådd. Av den anledningen förlorade Corrie både sin far och sin syster som dog i Ravensbrück.... innan hon själv frigavs. Innan Betsie dog hade hon sagt till Corrie att de efter kriget skulle resa runt och berätta om förlåtelse och upprättelse bland de många andligt vilsna tyskarna.... Det har Corrie upplevt som hennes livsuppgift, inte bara i Tyskland men faktiskt överallt i världen dit hon upplevde att Gud sände henne. På så sätt blev hon som en Herrens luffare som levde helt beroende av det som hon kände som Herrens väg.

Mötte sin grymma fångvaktare
Ärligt berättar Corrie om hur hon efter en predikotur där hon pratat om förlåtelsens makt konfronterades med sin före detta grymma fångvaktare...
Hon beskriver den situationen så här:

"Nu var han framme hos mig och sade, medan han sträckte fram handen:- Ett bra budskap, frun! Hur tryggt att veta, som ni sade, att alla våra synder ligger på havets botten.Jag som talat så lättvindigt om förlåtelse, fumlade med min anteckningsbok hellre än att ta emot den utsträckta handen. Han kunde naturligt inte komma ihåg mig. Hur skulle han kunna komma ihåg en fånge bland dessa tusentals? Men jag kom ihåg honom och läderpiskan, som hängde ned från hans bälte. Jag stod ansikte mot ansikte med en av mina fångvaktare och mitt blod tycktes frysa till is.
- Ni nämnde Ravensbrück i ert anförande, sade han. Jag var en av vakterna där. Nej, han kom inte ihåg mig.
- Men sedan dess, fortsatte han, har jag blivit en kristen. Jag vet, att Gud förlåtit mig de grymma gärningar jag gjorde där, men jag vill också höra det från era läppar. Hans hand sträcktes mot mig igen.
- Vill ni förlåta mig?Och nu stod jag där. Jag, vars synd gång på gång hade förlåtits, kunde inte förlåta. Betsie hade dött därborta. Kunde han utplåna hennes långsamma, fruktansvärda död bara genom att be om förlåtelse? Det kunde inte ha varit många sekunder han stod där med handen utsträckt, men det tycktes mig som timmar, medan jag brottades med det svåraste jag hade att göra. För jag måste göra det, det förstod jag. Budskapet att Gud förlåter har ett första villkor: att vi förlåter dem som skadat oss. "Om I icke förlåten människorna deras försyndelser," säger Jesus, "så skall ej heller eder Fader som är i himmelen förlåta edra försyndelser".Jag visste att detta inte bara var en befallning från Gud utan en daglig erfarenhet. Sedan slutet av kriget hade jag haft ett hem i Holland för de brutala nazisternas offer. De som förmådde förlåta sina forna fiender, var också i stånd att återvända till samhällslivet och börja livet på nytt, trots alla fysiska men. Dessa som närde bitterhet förblev invalider. Det var bara så enkelt och så fruktansvärt. Och jag stod där med en kyla som gastkramade mitt hjärta. Men förlåtelse är inte känsla - det visste jag också. Förlåtelse är en viljeakt och viljan kan fungera oberoende av hjärtats känsloläge. ”Jesus, hjälp mig!" bad jag tyst. Jag kan lyfta min hand: Det kan jag åtminstone göra. Du får ge den rätta känslan. "Och så, stelt och mekaniskt, stack jag min hand i den utsträckta handen. Och när jag hade gjort det, hände något otroligt. Det gick som en elektrisk ström från, axlarna, som rusade ner i min arm och hoppade över till våra förenade händer. Och sedan tycktes denna varma helande kraft strömma genom hela min varelse och fyllde mina ögon med tårar.- Jag förlåter dig, Broder, av allt mitt hjärta, utropade jag. En lång stund höll vi varandras händer, den förre fångvaktare .. och hans före detta fånge. Jag hade aldrig förr känt Guds kärlek så intensivt som nu. Men jag var också medveten om att det inte var min kärlek. Jag hade försökt och inte haft kraft nog. Det var den helige Andes kraft som omtalas i Rom 5:5.”. . .därför att Gud har gett oss den helige Ande, som fyller våra hjärtan med sin kärlek.” (sida 58,59)

jordnära och anspråkslöst
I alla de olika små berättelserna kommer fram hur hon upplevt hur hon fast i mångt och mycket frestades att ge upp så många gånger har fått uppleva hur Herren lett henne i mänskligt sett helt omöjliga situationer.Många människor har genom hennes enkla gudstro fått höra budskapet om guds kärlek och fått uppleva frälsning.

lärdom för oss?
Även om man inte behöver "köpa" allt så kan hennes enkla sätt att resonera i vardagslivet möjligtvis vara något som vi i Sverige behöver ta till oss mer för att mera få uppleva Guds ledning i livet och få se hur vi mera tydligt används av gud för att utföra hans verk.

Leve Hanna och Henrik!!

2006-06-11T21:42:00.000+02:00

Och så blev det 10 juni 2006, bröllopsdagen för Hanna och Henrik....

Jag kan bevittna att Hanna, som är kusin till våra barn, och hennes Henrik i går blev ett lyckligt äkta par! Visserligen är jag inte helt opartisk men jag tycker också att de är ett riktigt vackert par....

Hanna hade vi ärligt sagt lite svårt att känna igen! Klädsel, hennes vackra håruppsättning och viktväktarnas inflytande hade förvandlat henne till en riktig prinsessa. Efter vår bedömning hade hon förut ett mer eller mindre utpräglat Lindell-ansikte men nu verkar det som om Nilssonkromosomerna kommit fram till ytan lite mer.

Efter en varm färdväg träffades släktingar och andra bekanta utanför kyrkan i Östra Ryd där ceremonin skulle utföras.

Själva högtiden inleddes med de sedvanliga stackato hammarslagen på kyrkorgelns klaviatur som så tydligt präglar Mendelssohns bröllopsmarsch. Ja, nog vill ingen missa dessa känsloladdade tonerna! Annan släkt och vänner förgyllde glädjens stund med vacker sång och musik. Lillebrorn till bruden läste en modern variant av kärlekens lovsång. Och så ljöd också officiantens vackra tal till brudparet samt förbönsönskningar som uttalades av äldre bröder till brudgum och brud.

Utanför kyrkan tog brudparet emot var och ens gratulationer och lyckönskningar medan många amatörfotografer digitalplåtade paret och deras närmaste. Brudparet gav sig sedan iväg i en svart och till högtidsdagen passande snygg oldtimer. Snart påbörjade även bröllopsgästerna den 4,5-mils långa resan till gården utanför Ö. Husby där bröllopsfesten skulle firas. Henrik och Hanna förstod sig tydligen på bröllopsdagens ritualer för helt efter allas förväntningar anlände de sist på plats fast det dröjde ett bra tag. Av oss som väntade på brudparet undrade visst en del om bilen inte råkat ut för däckpunktering en gång till.... Så var dock inte fallet och ett strålande par intog sin plats i festsalen där en underbar Grekisk buffé snart skulle serveras.

Bordens vackra dukning höjde feststämningen och gjorde klart att Hannas kreativitet som redan hade synts i bjudningskortens utformning fått likadan uppföljning. Festmatens lakritstårtbit som efterrätt utmärkte sig som en riktig godbit! Den var smaskens! Recept inkl. bild på läckerheten efterfrågas!

Brudparets första uppdrag som bestod i att gemensamt skära bröllopstårtan avklarades utan nämnvärda strapatser. Innan dess hade bägge föräldrapar hyllat sina nygifta barn genom dikt, kåseri och annat som på ett fint sätt skulle påpeka vissa egenskaper hos ungdomarna, något som enligt förväntning roade oss övriga gäster.

Kvällen fortsatte med olika tal, minnesbilder samt diverse spexinslag och ett välförsett godisbord. Fyllehundens teaterspel var visserligen skickligt utfört men kändes lite malplacerat. Inte hade det väl någon anknytning till brudgummens liv som ungkarl, vill man tro efter tal om viktiga värderingar m.m. Fast .... kanske det ändå beror på mig som inte fattade poängen...

Hur som helst gjorde allas bidrag kvällen till en speciellt för brudparet oförglömlig sådan, så att festen allt för fort nådde sitt slut. Efter alla typ visselpipsinledda förmåner och förpliktelser blev kvällen avslutad med olika tackuttryck från brudparet samt en kort andakt och en och annan sång.

Enligt tidigare instruktion ställde sig gästerna i två led i korridoren och på trappan, alla med var sitt tänt värmeljus i handen. Medan lamporna hade släckts framfördes stämningsfullt och med dämpade röster en välsignelsesång till avsked innan paret i sitt tjusiga bröllopsfordon lämnade sina gäster i sommarkvällens månbelysta mörker.
Flera bilder går att se här.